Själens hunger

För ett par veckor sedan lyssnade jag till en föreläsning av Antje Jackélen, förre ärkebiskopen. Hon pratade om själens hunger, hur kroppen kan vara mätt, till och med proppmätt, men att själen ändå kan hungra. Sådana tankar fångar mig. I en annan del av sitt föredrag pratade hon om hur tiden blivit allt snävare som begrepp. För att exemplifiera använde hon följande metafor:

Lunds domkyrka började byggas redan på 1100-talet. Stenhuggarna slet hårt. En förbipasserande frågade en av dem vad han gjorde. "Jag hugger sten" svarade han modfällt. När samma fråga ställdes till nästa stenhuggare blev svaret ett annat och med stolthet. "Jag är med och bygger en domkyrka". Arbetet var hårt och tog lång tid och ingen av stenhuggarna kom att vara med när kyrkan väl stod färdig, men deras syn på bidraget till framtiden var varandras motsatser. Antjé menade att det är lite så, som den första stenhuggaren, vi tenderar att fokusera vårt tidsperspektiv idag. Vi lever i en accelerationskultur. Vi har svårt att motivera beslut och handlingar som får konsekvenser först i en annan tid.

Jag funderade på hönan och ägget i kombon hungrig själ och accelerationskultur; är våra själar hungriga för att allt går så snabbt och inget utrymme för kontemplation och reflektion finns om än vi så önskar? Eller har vi självmant valt bort att lyssna till själens behov då vi önskar snabb tillfredsställelse och högt tempo?