Allt oftare funderar jag på pyramidens början och slut, vem är det som säger att det är bättre ju högre upp man kommer? Tänk om vinstlotten egentligen finns i botten och att det är en upp- och nedvänd pyramid som är det naturliga? Spännande tanke.
Pyramidfunderingen kommer sig av flera anledningar. Till exempel av en spännande föreläsning som hölls på min förra arbetsplats för några år sedan. Vi hade bjudit in en forskare från Lunds Universitet, hans hemvist var inom medicin. Närmare bestämt hjärnans område och den myriad av kopplingar och nätverk som finns bland den "högststående" arten människans hjärnceller. Var just det som belystes - hur mycket mer komplext vårt nätverk är i jämförelse med andra arters. Och att detta är en styrka och en förutsättning för vår särförmåga till kognition och att koppla samman orsak och verkan. En av bilderna i presentationen visade hjärnans storlek på ett urval av arter, bland annat kattens och människans. Katten med en liten hjärna och alls inte lika komplex och eminent som vår. Utan att det sades rakt ut, var det uppenbart att det någonstans ändå var en tävling och att människan stod som vinnare. Överst på pallen eller, om du så vill, i toppen av pyramiden. Redan där och då blev jag skeptisk. Som kattägare har jag många gånger känt mig underlägsen deras förmåga till närvaro, njutning och självklarhet. Vem är det som säger att inte de egenskaperna är "the fittest" för att referera till Darwin. Inom mindfulness och buddhism finns det en guru som sägs ha sagt "jag har haft många mästare, alla har varit katter". Spännande om artpyramiden skulle vändas upp och ned. Vi kanske borde vara lite mer ödmjuka, vi människor? Zooma ut och se oss lite sådär från ovan. Kanske kan det perspektivet ge insikter?
Ett annat exempel som sätter artpyramidens form i gungning möttes jag av i morse på min promenad. Jag gick förbi ett fält där det hölls stor fågelkonferens. Det var ett himla kacklande, men mitt öra uppfattade ändå en positiv samklang som tycks mig fattas inom den egna arten. Vad säger det om oss? Är vi verkligen så överlägsna med våra fantastiska nervbanor och stora hjärnor? Eller är det enkla det bästa? Ignorance bliss?
Pyramidtänket fungerar också inom arten. Vem är det som bestämmer att en viss klick tillhör toppen? Tänk om allt vändes upp och ned, vad skulle hända då? Kommer osökt att tänka på en favoritskiva från när jag var liten, "tänk om stora vore små, hur tror ni det skulle vara då, tänk om stora vore små".
Ruben Östlund är lite inne på samma tema i sin film Triangle of Sadness. I kaos omkullvälts makthierarkin och andra färdigheter och förmågor än de gängse blir hårdvara. Spännande.
När jag delar sådana här funderingar med min man tipsar han om att läsa Liftarens guide till galaxen. Det kanske får bli mitt nästa projekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar