Vi, jag vet inte vem mer än jag det var, hade varit på något jippo som nu var slut. Röda sammetsstolar längs väggarna och jag var på väg mot utgången. Då ligger det en liten dam, iklädd röd klänning, tvärs över gången med fötterna under stolen. Hon kom inte upp, eller rättare sagt "jag kan inte vända på mig". Jag tog mjukt tag i hennes armar och drog försiktigt ut henne samtidigt som jag kollade att hennes fötter inte fastnade under stolen. Väl framdragen drog jag upp henne på fötterna. Lätt som en fjäder var hon, ja hela hon var väldigt petite.
En bit bort stod hennes sällskap, en skäggig cool man med ciggen i mungipan. Damen var lite vinglig så jag höll i henne och ledde henne mot mannen. "Jag är bara lite nervös" kvittrade hon. Han tog henne glatt om livet och svängde upp henne i en cykelbarnstol. Cykeln hade jag inte lagt märke till innan. Där satt hon nu, ordentligt fastkilad med benen högt uppdragna. Jag blev lite impad och tänkte "coolt sätt för en tant att röra sig i den här trafiktäta huvudstaden". Mannen fortfarande cool med ciggen alltjämt i mungipan. Jag tänkte att om jag var utbytesstudent här och skulle bo hos en familj, då hade det varit roligt att få bo hos just dem. Där var drömmen slut.
Hjärnan alltså. Den pyttelilla damen var såklart min ganska kortväxta svägerska som jag tillbringade helgen med i just huvudstaden. Vi var på teater med röda sammetsstolar i lördagskväll. Och säkert såg jag en förbicyklande förälder med ett barn där bak och tyckte det minde om mysiga tider. Och visst diskuterade vi ungdomarnas framtidsplaner och visst var det utlandsstudier någonstans bland dem. Och på tågresan hem gruvade jag mig över hur jag skulle få ned min shoppingtunga kabinväska från hyllan, något som gick förvånansvärt lätt väl vid ändhållplatsen. Den skäggige coole mannen kommer sig nog antingen av en bild jag såg i foajén på Jakob Eklund, skäggig och lite coolt rough, eller av en instagrambild som dök upp på en skäggstubbig Peter Jöback.