Nog är vi vanedjur. Jag hade vant mig vid att ha min son i andra änden av landet, men så kom han hem över julledigheten och det var så mysigt att vara tillsammans så nu har jag vant mig av vid att han inte är hemma. Längtar efter honom nu när han är tillbaka i sin vardag. Jag känner vemodet av att tiden gått fort och att han nu är stor och klarar sig själv och lever ett liv långt ifrån oss. Självklart är jag stolt och glad för hans skull, men just nu är det vemodskänslan som skriker högst och får min uppmärksamhet.
I det här känsloläget ägnar jag mig gärna åt nostalgi och reflektioner. Jag sitter nu på tåget till huvudstaden och i morse drog jag min rullväska ned till busshållplatsen. Väskan dånade över trottoarens asfalt. Som liten, eller ung, hade jag skämts. Inte nu. Min yngre version tyckte också det var pinsamt, skämmigt som man sade, att stå ensam och vänta på en buss. Nu känns det alls inte så längre. Vissa sådana här saker, att man inte längre bryr sig, är sköna. Men vissa, om det obrydda kommer från att man är lite blasé, är egentligen lite småsorgliga. Tänker till exempel på kläder och utseende. Jag bryr mig mindre nu då jag tänker att det ändå inte är någon som lägger märke till mig. Är inte det att förminska sig själv?
Jag behöver mer av kultur i mitt liv nu. Det känner jag starkt. Musik, böcker, dikter - sådant som får mig att känna. Och mer utomhusvistelse. I morse gick jag en lång promenad och det var så njutbart att känna vindens kyla mot mitt ansikte. Jag behöver också lite glamour i form av något nytt och färgglatt som lyfter mig. Vemod kräver att få lyssnas till och bli omhändertaget. Det är det jag behöver nu, ta hand om mig själv, vaddera mig i egenkärlek och göra sådant som balsamerar min själ. Vilken tur att jag ska till huvudstaden där både shopping, strosande och teater väntar.
