Skär som i skärtorsdag

När jag hoppade in i bilen igår sändes Språket på radion. Fantastiskt program som föll sig naturligt att följa för några år sedan (då sändningstiden inföll med skjutsande till och från innebandyträningar).  Diskussionen igår gällde vad "skär" i skärtorsdag kommer från. Handlar det om brödtorsdag med association till att skära bröd? Eller kommer det från skär som i färgen rosa? Det vill säga rosaskimrande torsdag? Svaret var att skär i skärtorsdag kommer sig av betydelsen ren. Ren och skär glädje, så kan man ju till exempel säga. Torsdagen innan påsk är en ren dag då bibeln berättar att Jesus tvättade sina lärljungars fötter. Intressant. När jag sedan hörde hur färgen rosa och skär blivit synonymer skrattade jag förtjust. Den betydelsen av ordet skär kommer nämligen från franskans charcuterie (uttala det lite skånskt och du kan få till ett skär), det vill säga olika sorters griskött som otillagat är just rosa. 🐖

Tomtebloss

Det har varit ett nytt utbildningspass uppe i Stockholm. Jag känner mig alltmer bekväm i rollen. Det är häftigt att möta nya människor och umgås så intensivt i dagarna två. Vi kommer varandra nära på ett medmänskligt och brobryggande sätt. Jag får en tro på mänskligheten och blir hoppfull som kontrast till andra tråkiga trender som sker på världsfronten. Just i hejdå-ögonblicket förnimmer jag känslan att det vore roligt att ses igen, men snabbt landar jag in i att det här var ett tillfälligt möte som var varmt och på riktigt och sedan är det bra med det. Minns en personlig analys vi gjorde i ett jobbsammanhang då just detta framkom om mig. Inte ytliga, men innerliga möten och sedan går jag vidare. Minns att jag där och då inte fann det så charmigt, men nu tror jag att jag förstår innebörden och att de här tomteblossen är viktiga för mig. Jag bär dem med mig, men behöver inte återupprepa dem med samma människor igen och igen.

Samma slags innerliga möte skedde på tåget hem. Både upp- och nedresan var försenad på grund av signalfel kring Nässjö. Egentligen ville jag hem så fort som möjligt så ett försenat tåg stod inte överst på önskelistan. Men, tack vare härligt resesällskap gjorde det inget att vi tuffade på i snigelfart. Jag hamnade i en fyrsätesgrupp med en äldre dam, 81 år sade hon att hon var, som varit i Nice med en väninna från Gävle och efter landning på Arlanda var det nu tåget hem till först Alvesta och sedan vidare till Nybro som gällde. Vi pratade på, ett fint samtal som förgyllde och efter ett par stationer fick vi sällskap av en kvinna i yngre medelåldern från småländska Lidhult. Hon var i grunden målare, men efter att ha blivit uppsagd för något år sedan studerade hon nu till yrkeslärare för framtida målare. Utbildningen var på distans förutom några dagars föreläsningar då och då i Falun, och det var ett sådant pass hon var på väg hem från nu. Samtalet flöt vidare och allt mellan himmel och jord avhandlades. Birgitta, den äldre damen, fick mig att lova att vara mysig mot min man när jag väl kom hem. "Det är härligt att ha någon att krypa ned till" som hon sade, efter att själv ha varit änka i åtta år. Och målarinnan fick både mig och Birgitta att planera in ett besök till Systembolaget idag för att inhandla vars en flaska Sandeman portvin. Väl framme i Alvesta hoppade båda kvinnorna av och jag bar väskor och hängde med ut på perrongen. Det blev kramar och ömsesidiga lyckönskningar och för en stund kände jag den där önskan om att ses igen, men ganska snabbt landade jag in i att det här var ännu ett fint tomtebloss som lös upp både min och deras kväll och som vi bär med oss i hjärtat på livets fortsatta färd.

Nesser och sommarlängtan

Nu läser jag Nesser igen, Det kom ett brev från München. Han skriver bra och jag vill spara ett par formuleringar:

*Årets dystraste dag, den tredje måndagen i januari, den som i engelskspråkiga länder kallas gloomsday.

*Nästa punkt på programmet var kaffe med punsch och ett krocketparti klockan fem.

När jag läste det sista blev jag väldigt sugen på sommarkvällar, krocketpartier och kanske inte just punsch, men typ ett glas rosé eller varför inte ett glas pimm's till.

Dualismens vidunderliga krafter

Jag firar fredagskväll på solo man hand. Slås av dualismens krafter; hur jag lyckas vara en snacksalig introvert och en mörkrädd ensamvarg på samma gång? Inte konstigt om jag är svår att behaga.

Själens hunger

För ett par veckor sedan lyssnade jag till en föreläsning av Antje Jackélen, förre ärkebiskopen. Hon pratade om själens hunger, hur kroppen kan vara mätt, till och med proppmätt, men att själen ändå kan hungra. Sådana tankar fångar mig. I en annan del av sitt föredrag pratade hon om hur tiden blivit allt snävare som begrepp. För att exemplifiera använde hon följande metafor:

Lunds domkyrka började byggas redan på 1100-talet. Stenhuggarna slet hårt. En förbipasserande frågade en av dem vad han gjorde. "Jag hugger sten" svarade han modfällt. När samma fråga ställdes till nästa stenhuggare blev svaret ett annat och med stolthet. "Jag är med och bygger en domkyrka". Arbetet var hårt och tog lång tid och ingen av stenhuggarna kom att vara med när kyrkan väl stod färdig, men deras syn på bidraget till framtiden var varandras motsatser. Antjé menade att det är lite så, som den första stenhuggaren, vi tenderar att fokusera vårt tidsperspektiv idag. Vi lever i en accelerationskultur. Vi har svårt att motivera beslut och handlingar som får konsekvenser först i en annan tid.

Jag funderade på hönan och ägget i kombon hungrig själ och accelerationskultur; är våra själar hungriga för att allt går så snabbt och inget utrymme för kontemplation och reflektion finns om än vi så önskar? Eller har vi självmant valt bort att lyssna till själens behov då vi önskar snabb tillfredsställelse och högt tempo? 

Upp och ned eller ned och upp? Det är frågan.

Allt oftare funderar jag på pyramidens början och slut, vem är det som säger att det är bättre ju högre upp man kommer? Tänk om vinstlotten egentligen finns i botten och att det är en upp- och nedvänd pyramid som är det naturliga? Spännande tanke. 

Pyramidfunderingen kommer sig av flera anledningar. Till exempel av en spännande föreläsning som hölls på min förra arbetsplats för några år sedan. Vi hade bjudit in en forskare från Lunds Universitet, hans hemvist var inom medicin. Närmare bestämt hjärnans område och den myriad av kopplingar och nätverk som finns bland den "högststående" arten människans hjärnceller. Var just det som belystes - hur mycket mer komplext vårt nätverk är i jämförelse med andra arters. Och att detta är en styrka och en förutsättning för vår särförmåga till kognition och att koppla samman orsak och verkan. En av bilderna i presentationen visade hjärnans storlek på ett urval av arter, bland annat kattens och människans. Katten med en liten hjärna och alls inte lika komplex och eminent som vår. Utan att det sades rakt ut, var det uppenbart att det någonstans ändå var en tävling och att människan stod som vinnare. Överst på pallen eller, om du så vill, i toppen av pyramiden. Redan där och då blev jag skeptisk. Som kattägare har jag många gånger känt mig underlägsen deras förmåga till närvaro, njutning och självklarhet. Vem är det som säger att inte de egenskaperna är "the fittest" för att referera till Darwin. Inom mindfulness och buddhism finns det en guru som sägs ha sagt "jag har haft många mästare, alla har varit katter". Spännande om artpyramiden skulle vändas upp och ned. Vi kanske borde vara lite mer ödmjuka, vi människor? Zooma ut och se oss lite sådär från ovan. Kanske kan det perspektivet ge insikter? 

Ett annat exempel som sätter artpyramidens form i gungning möttes jag av i morse på min promenad. Jag gick förbi ett fält där det hölls stor fågelkonferens. Det var ett himla kacklande, men mitt öra uppfattade ändå en positiv samklang som tycks mig fattas inom den egna arten. Vad säger det om oss? Är vi verkligen så överlägsna med våra fantastiska nervbanor och stora hjärnor? Eller är det enkla det bästa? Ignorance bliss?

Pyramidtänket fungerar också inom arten. Vem är det som bestämmer att en viss klick tillhör toppen? Tänk om allt vändes upp och ned, vad skulle hända då? Kommer osökt att tänka på en favoritskiva från när jag var liten, "tänk om stora vore små, hur tror ni det skulle vara då, tänk om stora vore små".

Ruben Östlund är lite inne på samma tema i sin film Triangle of Sadness. I kaos omkullvälts makthierarkin och andra färdigheter och förmågor än de gängse blir hårdvara. Spännande.

När jag delar sådana här funderingar med min man tipsar han om att läsa Liftarens guide till galaxen. Det kanske får bli mitt nästa projekt.

Helgen spelar revy i drömmen

Jag drömde roligt inatt. Måste ha varit alldeles innan jag vaknade eftersom jag minns det så tydligt. 

Vi, jag vet inte vem mer än jag det var, hade varit på något jippo som nu var slut. Röda sammetsstolar längs väggarna och jag var på väg mot utgången. Då ligger det en liten dam, iklädd röd klänning, tvärs över gången med fötterna under stolen. Hon kom inte upp, eller rättare sagt "jag kan inte vända på mig". Jag tog mjukt tag i hennes armar och drog försiktigt ut henne samtidigt som jag kollade att hennes fötter inte fastnade under stolen. Väl framdragen drog jag upp henne på fötterna. Lätt som en fjäder var hon, ja hela hon var väldigt petite. 

En bit bort stod hennes sällskap, en skäggig cool man med ciggen i mungipan. Damen var lite vinglig så jag höll i henne och ledde henne mot mannen. "Jag är bara lite nervös" kvittrade hon. Han tog henne glatt om livet och svängde upp henne i en cykelbarnstol. Cykeln hade jag inte lagt märke till innan. Där satt hon nu, ordentligt fastkilad med benen högt uppdragna. Jag blev lite impad och tänkte "coolt sätt för en tant att röra sig i den här trafiktäta huvudstaden". Mannen fortfarande cool med ciggen alltjämt i mungipan. Jag tänkte att om jag var utbytesstudent här och skulle bo hos en familj, då hade det varit roligt att få bo hos just dem. Där var drömmen slut.

Hjärnan alltså. Den pyttelilla damen var såklart min ganska kortväxta svägerska som jag tillbringade helgen med i just huvudstaden. Vi var på teater med röda sammetsstolar i lördagskväll. Och säkert såg jag en förbicyklande förälder med ett barn där bak och tyckte det minde om mysiga tider. Och visst diskuterade vi ungdomarnas framtidsplaner och visst var det utlandsstudier någonstans bland dem. Och på tågresan hem gruvade jag mig över hur jag skulle få ned min shoppingtunga kabinväska från hyllan, något som gick förvånansvärt lätt väl vid ändhållplatsen. Den skäggige coole mannen kommer sig nog antingen av en bild jag såg i foajén på Jakob Eklund, skäggig och lite coolt rough, eller av en instagrambild som dök upp på en skäggstubbig Peter Jöback.

Tankevädring från ett tåg

Nog är vi vanedjur. Jag hade vant mig vid att ha min son i andra änden av landet, men så kom han hem över julledigheten och det var så mysigt att vara tillsammans så nu har jag vant mig av vid att han inte är hemma. Längtar efter honom nu när han är tillbaka i sin vardag. Jag känner vemodet av att tiden gått fort och att han nu är stor och klarar sig själv och lever ett liv långt ifrån oss. Självklart är jag stolt och glad för hans skull, men just nu är det vemodskänslan som skriker högst och får min uppmärksamhet.

I det här känsloläget ägnar jag mig gärna åt nostalgi och reflektioner. Jag sitter nu på tåget till huvudstaden och i morse drog jag min rullväska ned till busshållplatsen. Väskan dånade över trottoarens asfalt. Som liten, eller ung, hade jag skämts. Inte nu. Min yngre version tyckte också det var pinsamt, skämmigt som man sade, att stå ensam och vänta på en buss. Nu känns det alls inte så längre. Vissa sådana här saker, att man inte längre bryr sig, är sköna. Men vissa, om det obrydda kommer från att man är lite blasé, är egentligen lite småsorgliga. Tänker till exempel på kläder och utseende. Jag bryr mig mindre nu då jag tänker att det ändå inte är någon som lägger märke till mig. Är inte det att förminska sig själv? 

Jag behöver mer av kultur i mitt liv nu. Det känner jag starkt. Musik, böcker, dikter - sådant som får mig att känna. Och mer utomhusvistelse. I morse gick jag en lång promenad och det var så njutbart att känna vindens kyla mot mitt ansikte. Jag behöver också lite glamour i form av något nytt och färgglatt som lyfter mig. Vemod kräver att få lyssnas till och bli omhändertaget. Det är det jag behöver nu, ta hand om mig själv, vaddera mig i egenkärlek och göra sådant som balsamerar min själ. Vilken tur att jag ska till huvudstaden där både shopping, strosande och teater väntar. 

Självsamhet

Självsamhet, vald ensamhet. Njutbar sådan. Just det har jag varit i under den här helgen. Gårdagen ägnades åt städning. Slängde mycket. Torkade ur. Tvättade kuddöverdrag och hängde ut plädar. Idag har det varit så vilsamt att bara finnas i allt det väldoftande och välstädade. Har hunnit med att vara ute mycket också. Både sprungit och gått. Ätit gott och läst. Först poesi och sedan en lite läskigare variant. Och nu har jag sytt ihop handledsvärmare, som jag först stickade, till mina frusna kollegor. Pysslat om och kelat med mina katter har jag också hunnit med. Självsamhet, smaka på det, mmm.

Målbild 2025

Dikten är från Korsdragspoesi. Hela boken är underbar. Som balsam för själen.

Senjulen

Sensommaren, jag tycker om den perioden. Lugnare, färre förväntningar, mindre pockande än sin föregångare. Senjulen, jag tycker om den med. Jag har inte tröttnat på julgranen än. Inte tröttnat på lata frukoststunder i soffan. Inte heller tröttnat på ledigheten. Men man brukar ju säga att partyt ska lämnas när det är som roligast, så kanske är det bra att återgå till vardagen medan julbreaket fortfarande känns härligt.