Jag tog bussen till kontoret idag. Vägen till hållplatsen är samma som barnen går eller cyklar till skolan. Det syns rätt väl på barnen hur de känner sig. Hållningen. Blicken. Klungor med glatt samspråkande barn. Sedan, lite bakom, ett ensamt. Ensamheten, osäkerheten, utanförskapet, önskan att få vara med.
På busshållplatsen skönjdes också osäkerhet. Ungdomar med luvorna uppdragna. Blickarna envist fastnaglade i telefonerna. Ingen ögonkontakt. Att då mötas av en snäll busschaufförs vänliga blick och godmorgon, vilken grej! Hon hälsade varje passagerare med samma vänlighet och närvaro. Jag hörde inte om killen framför mig svarade, men jag är ganska säker på att han kände värmen och att den gör honom gott idag. Liksom den gör för mig. Så mycket power vardagshjältar som busschaufförer har. Ett vänligt bemötande kan betyda allt. Jag är glad att jag fick tillfälle att hälsa henne det när jag steg av. Och jag är glad att jag såg hur glad hon blev av att få veta.
Åt skogen med alla politiker som tror de har så mycket makt (tänker osökt på valet i USA). Det är vardagshjältarna som sitter på den viktigaste; att vara snäll och se alla är den bästa av superkrafter. Busschauffören på linje 139 skulle behövas också längs cykelvägen eller på skolgården med sin värme och inkludering. Vid närmare eftertanke, sådana som hon skulle behövas lite överallt.
