Fladdriga Please

Jag upplever att jag ofta fladdrar iväg från mig själv. Siktet inställt på att behaga och passa in, inte grundad i mig själv. Vi samtalade om det på kroppsterapin. Gjorde en lek där "fladdret" flyttades ut från mig. Vi var överens om att fladdret är en hon och jag tror jag ska döpa henne till Please. När jag betraktade henne från där jag satt (hon symboliserades av ett litet timglas i fönstret bredvid) såg jag på henne med ömhet. Please är inte elak, men hon tar energi från mig. Hon är en inövad överlevnadsstrategi som jag blivit väldigt bra på och som går ut på att passa in. Inte hamna utanför flocken. Hon dyker till exempel upp när jag är osäker. Min uppgift nu är att notera när hon gör mig sällskap och om möjligt, låta henne ta mindre plats. Ett verktyg för detta är att checka in. En så enkel sak som att sitta ordentligt i en stol. Känna mina sittben mot stolsdynan. Jag tar kommando över stolen, inte den över mig. Fötterna i golvet. Använda stortå, lilltå, hela fotsulan - prova mig fram. Känna hur mina gränser flyttas när jag sätter tyngden på fotens olika delar. Låta mina fingertoppar mötas. Allt för att centrera mig. Vill tänka att jag är som ett träd som behöver känna mitt rotsystem och min stam. Inte bara vindfladdra högst upp i trädkronans löv. Det är så svajigt där uppe och det tar kraft att hålla i sig.