Jag har börjat följa en adress som lägger upp bilder på bokhyllor. Underbara bilder med inbjudande miljöer. Eftersom internets sökmotorer är så duktiga, blir jag nu bombarderad med andra mysiga inredningsbilder. Denna är en av dem. Jag, som alltid gillat små utrymmen, älskar den här kryp-in-hörnan. Tur för mig att den inte finns i mitt hem, hade så varit fallet hade jag inte kommit iväg till jobbet idag.
Jag älskar adventstiden, decemberdagarna före jul. Ljusen, stjärnorna, glöggen, lussebullarna och inte minst frukostarna framför julkalendern.
Jag önskar jag kunde klona mig för jag har två hem som är adventspyntade och mysiga; mitt vardagshem och skogsstugan vid sjön. Vill vara på båda ställen samtidigt. Den här helgen valde jag att stanna hemma. Har suttit en god stund nu, i tystnad och i mitt eget sällskap, och bara tittat mig omkring. Insupit alla detaljer som jag älskar. Adventsstjärnorna, de brinnande röda ljusen, servetten jag har dukat med, mina fåtöljer, soffor, kuddar och plädar. Alla varma vackra inslag som jag omger mig med. Så lyckligt lottad jag är.
Spanarna höll mig sällskap igen under morgonpromenaden. Fick lära mig ett nytt ord och ett par nya uttryck.
Kronolekt. En tidsmässig motsvarighet till dialekt. Olika generationer har olika kronolekter; vi talar samma språk men använder olika ord och uttryck.
Sitta med sina egna penséer. Blommor tänker vi ju gärna när vi svenskar talar om penséer. Men här kommer franskan in och vi får låna deras vacka ord för tankar. Uttrycket kom sig av att medveten frånvaro diskuterades. Att medvetet smita ifrån nuet en stund och fokusera på något helt annat. Sina tankar, sina dagdrömmar, en god bok.
Kronolekt, penséer i betydelsen tankar och medveten frånvaro alltså, tänk vad man lär sig genom att lyssna på radion.
Jag tog bussen till kontoret idag. Vägen till hållplatsen är samma som barnen går eller cyklar till skolan. Det syns rätt väl på barnen hur de känner sig. Hållningen. Blicken. Klungor med glatt samspråkande barn. Sedan, lite bakom, ett ensamt. Ensamheten, osäkerheten, utanförskapet, önskan att få vara med.
På busshållplatsen skönjdes också osäkerhet. Ungdomar med luvorna uppdragna. Blickarna envist fastnaglade i telefonerna. Ingen ögonkontakt. Att då mötas av en snäll busschaufförs vänliga blick och godmorgon, vilken grej! Hon hälsade varje passagerare med samma vänlighet och närvaro. Jag hörde inte om killen framför mig svarade, men jag är ganska säker på att han kände värmen och att den gör honom gott idag. Liksom den gör för mig. Så mycket power vardagshjältar som busschaufförer har. Ett vänligt bemötande kan betyda allt. Jag är glad att jag fick tillfälle att hälsa henne det när jag steg av. Och jag är glad att jag såg hur glad hon blev av att få veta.
Åt skogen med alla politiker som tror de har så mycket makt (tänker osökt på valet i USA). Det är vardagshjältarna som sitter på den viktigaste; att vara snäll och se alla är den bästa av superkrafter. Busschauffören på linje 139 skulle behövas också längs cykelvägen eller på skolgården med sin värme och inkludering. Vid närmare eftertanke, sådana som hon skulle behövas lite överallt.
Svårt att göra både kyrkogården och stjärnhimlen rättvisa, men jag försökte. Det lös så vackert från båda håll igår kväll, som ett telepatiskt ljusutbyte mellan himmel och jord. Trösterikt kan jag tänka, de har det bra, de som lämnat jordelivet.
"Hösten städar sig själv med vindar", från en dikt av Harry Martinson. Något att tänka på när höststormarna drar in, det är bara naturen som storstädar.
Jag upplever ofta att jag fladdrar iväg från mig själv. Siktet inställt på att behaga och passa in, inte grundad i mig själv. Vi samtalade om det på kroppsterapin. Gjorde en lek där "fladdret" flyttades ut från mig. Vi var överens om att fladdret är en hon och jag tror jag ska döpa henne till Please. När jag betraktade henne från där jag satt (hon symboliserades av ett litet timglas i fönstret bredvid) såg jag på henne med ömhet. Please är inte elak, men hon tar energi från mig. Hon är en inövad överlevnadsstrategi som jag blivit väldigt bra på och som går ut på att passa in. Inte hamna utanför flocken. Hon dyker till exempel upp när jag är osäker. Min uppgift nu är att notera när hon gör mig sällskap och om möjligt, låta henne ta mindre plats. Ett verktyg för detta är att checka in. En så enkel sak som att sitta ordentligt i en stol. Känna mina sittben mot stolsdynan. Jag tar kommando över stolen, inte den över mig. Fötterna i golvet. Använda stortå, lilltå, hela fotsulan - prova mig fram. Känna hur mina gränser flyttas när jag sätter tyngden på fotens olika delar. Låta mina fingertoppar mötas. Allt för att centrera mig. Vill tänka att jag är som ett träd som behöver känna mitt rotsystem och min stam. Inte bara vindfladdra högst upp i trädkronans löv. Det är så svajigt där uppe och det tar kraft att hålla i sig.
Vi bjuds på högsommarvärme. Efter jobbet cyklade jag ned till stranden med bok, sudoku, kaffetermos och kanelbulle. Det är något visst med att ligga raklång på ett badlakan, soltorka från badet, höra vågskvalp och sorl runt omkring och gräva med händerna i den varma sanden. Bredvid mig låg en fransk familj. Mamman sade till sina barn att eftersom alla i Sverige pratar engelska, vore det bättre att tala franska med varandra. Lite busigt att just jag låg bredvid som förstod trots språkskiftet, kunde såklart inte låta bli att tjuvlyssna lite. Det tycks mig som de flesta fransyskor har samma personlighet och stil. Detta då de låter likadant. Intonationen, fraserna, drivet. Den här mamman påminde mig till exempel väldigt mycket om min gamla kollega Gaelle.
Vid två tillfällen har jag stött på begreppet girl-new-year. Båda gångerna på radion. Fenomenet att börja om, få en nystart. Klä in skolböcker, köpa nytt pennskrin och nya pennor, kanske ny skolväska för dem i skolåldern. För oss lite mognare innefattas kanske ny frisyr, nya träningsmönster, sundare vanor. Kanske en ny kompis, en ny hobby, nya föresatser. Visst kan man känna igen sig lite i allt det här? Jag ska fundera på vad mitt girl-new-year ska innebära. Kanske en runstreak så jag kommer igång. Gärna en symaskin så det kan bli en ny hobby. Jag har också lovat mig själv att välja positiv tolkning framför dess motsats. Dömer lite för lätt, går av bara farten. Ska försöka påminna mig själv i dömandets stund att istället välja motsatt infallsvinkel. Spännande.
Det är semestertider för mig, men jag har lovat att logga på varje tisdag och vara tillgänglig för jobbet. Är en sådan tillgänglighetsdag idag, men det gör inget eftersom jag har dörren öppen ut mot en solig augustidag och alldeles nyss tog jag en liten paus och gick ned och badade. I hagen bredvid stod två kossor med vars en kalv och mumsade på löv samtidigt som de plirade nyfiket på mig. Jag slogs av tacksamhet - är det inte drömlikt att vara så här lyckligt lottad och kunna kombinera jobb med att ha sommarens alla möjligheter just inpå knuten?!
Jag gjorde just en viktig reflektion som bör skrivas ned. "Har du ett fint armband på dig till och med här i skogen", sade min väninna som var på besök. När jag bär smycken eller gör mig fin är det för min egen njutnings skull. För att glädja mig själv. Om det är i skogen eller i stan, det spelar ingen roll. Jag blev glad av den reflektionen, just så önskar jag nämligen att det ska vara men jag visste inte förrän nu att det faktiskt var så. Ibland är mitt önskeläge inte direkt kompatibelt med verkligheten, men i det här fallet blev det alltså 100% match.
"Brukade ni ro över sjön till kusinerna när du var liten", frågade jag. "Jag minns det som att jag ville och föreslog det, men att det bara hände någon gång", svarade han. Igår tog vi kanoten och paddlade över sjön till hans ena kusin. Bjöds på blåbärspaj, whiskey, skratt och minnen från hans barndom. Lite mörkt var det ned till kanoten i den sena kvällstimmen, men väl på sjön gick det bättre. Så ljummet i vattnet mot den lite kyligare kvällsluften. Det är i enkla stunder som dessa som det känns som man snuddar vid det stora.
På onsdag börjar min semester. Ett av projekten blir att sticka en tröja till mina två vinterkjolar. Jag tycker om dem båda, men jag har haft svårt att finna matchande tröja till. Nu har jag köpt ett vackert garn och ska sticka mig en tröja med omsorg och tålamod. I mina tidigare stickprojekt har jag hastat en hel del, så ivrig att se slutresultatet, men nu ska jag alltså försöka låta det ta lite tid. I boken ska jag teckna ned mina beräkningar och slutsatser, vara lite noggrann, och skapa mig ett tröjmönster.
Jag läste om en kvinna som bestämt sig för att bada varje dag den här sommaren. Hon gjorde inte det förra sommaren, väntade på badväder (som envisades med att inte infinna sig) och efteranalysen gav att hon på så vis gick miste om 67% av sommarkänslan. Siffran säkerligen inte statistiskt verifierad, men mycket av sommarkänslan försvann med uteblivna bad, det är ett som är säkert. Jag håller med henne där. Min semester har ännu inte börjat och vädret vi bjuds på sedan en tid tillbaka är kanske inte det mest somriga, ändå har jag morgonbadat dagligen och fått just den där sommarkänslan. Doppen kröns sedan med frukost ute i vår hemliga berså i den hemmasnickrade frukostbänken. Den med extra breda armstöd för att lämna plats till frukostbrickorna. Endast ihållande regn har hindrat mig från att sitta där och njuta.
Jag började följa en inspirerande kvinna för drygt två år sedan. Hon stickar och hon syr, ordnar livesändningar, peppar, tipsar och inspirerar. Jag bestämde mig för att lära mig att sticka och följde en kurs via vuxenskolan vid fyra tillfällen runt advent. Efter ett gäng halsdukar gav jag mig i kast med en tröja. Inte efter mönster, det känns för krångligt, jag stickar istället efter gehör. Först använde jag mig av en tumstock, men nu har jag införskaffat ett måttband som hjälper till att få passformen något sånär rätt. Jag har just avslutat mitt femte tröjalster. Nedan ser ni hur tröjan så sakteliga växte fram. Egentligen kan vi stryka sakteliga - jag är en riktig stickmoster och snor ihop en tröja på cirka en vecka. Måste snart hejda mig och landa i att ett alster kan få ta tid.
Vi åkte på utflykt i lördags. Delar en bild därifrån. Just sådana här ställen fångar mig. Böcker, platser, filmer, berättelser, bilder - något jag dras till i allt nämnt är om de framkallar en suggestiv känsla. Ett sug som griper tag. Den här bilden gör det med mig. Jag vill gå in i bilden, vara där, gå över trappan och ut på fältet. Se vad som där väntar. Förstår ni min känsla?
Är ute och går. Fåglarna ger konsert och träd och blommande buskar avger en ljuvlig, nästan näsbedövande, doft. Regnet droppar inte, men hänger i ganska närliggande moln. Det är skönt i luften, jag går i bara min mysdress. Älskar allt med denna stund. 🍀🌸
Ps. Stunden förgylls ytterligare med Spanarna i öronen
Man tänker att det är tyst i skogen. Men nu har vi suttit med katterna på altanen och lyssnat. Båda de och vi på helspänn. Skogen är allt annat än tyst, helst efter skymningen; ugglan hoar, grannens höns diskuterar lågmält, en råbock skäller lite på avstånd, en och annan fladdermus vingslag hörs och vem vet vad som ligger bakom kvisten som nyss knäcktes alldeles inpå knuten. Det tror jag det - att skogen är ett stort äventyrsland i en kisses värld. 😻
”Linnea var mycket styrd av sina nycker. Föga varning gavs innan hennes tålamod tröt och hennes ögon sköt blixtar: jag lärde mig att fly hellre än illa fäkta. Ändå fanns hon alltid där dagen därpå, väntande på mig och jag lärde mig att tolka ordet förlåt på det språk som var hennes ensamt: ett snett leende under en skamsen blick, en beröring dold som en tillfällighet, ett klingande skratt åt någonting jag sagt som knappast gjort skäl för dylik uppskattning. Och så var vi vänner igen och hon ledde mig till platser jag annars aldrig fått se…”
Han kan skriva, Niklas Natt och Dag.
Ikväll har jag date med mig själv. Började på vietnamesisk restaurant och åt jättegod kycklingwok. Det var ingen plan, en slump som blev bra. Nu är jag på teater. Andra akten börjar snart. Fantastisk pjäs. Först tvekade jag att gå ensam. Nu tycker jag det är skönt. Jag kan helt koncentrera mig på vad just bara jag känner.💫
Vart är Sverige på väg? Min rumskompis, 27 år, vet inte vem Karin Boye var. Aldrig hört ”visst gör det ont när knoppar brister”. Inte heller vet han vem Eva Dahlgren är. Inte Thåström och inte Lundell.
Är på bilverkstaden. Charmas över vilka som är huvudpersoner i väntrummet. På den digitala tavlan blinkar registreringsnummer och bilarna får plötsligt liv. Blir till personligheter. Vi chaufförer har birollerna, är perifera statister. Naturligt egentligen, men för mig som har en högst obefintlig relation till bilar går det inte att låta bli att le i väntan på att min lilla golf ska få omsorg. 🚗
Har du mött någon som sänder på en helt annan frekvens än du? Där det ideligen blir krockar och missförstånd. Jag har mött en sådan person. Dave heter han och är amerikan. Vet inte hur mycket av förklaringen som eventuellt kan ligga i det sistnämnda. Jag har i alla fall slutat ratta för att försöka kalibrera, våra våglängder verkar inkompatibla. 📻📡
Jag snuddar vid att bli identitetslös. Mitt pass har gått ut (upptäckte jag…). Häromdagen påminde Transportstyrelsen om att mitt körkort behöver förnyas. Jag är lite trögstartad i sådana ärenden och nuddade vid, den lite kittlande, tanken att jag missar deadline och inte kan hämta ut mitt nya körkort då jag vare sig har ett giltigt pass eller annan giltig ID-handling att legitimera mig med. Vem är jag då? Identitetslös, fri att vara vem jag vill? Tjuren Ferdinand står som vanligt högt på listan. 🌸
Skulle skriva ”grattis på födelsedagen” men det råkade bli ”fördelsedagen”. Skyndade mig att korrigera, personen i fråga kommer från Ukraina och vill lära sig svenska så jag skämdes lite att det inte blev rätt. Slog mig senare att ”fördelsedagen” egentligen är ett superbra ord - är det någon dag man vill ha fördelar är det ju just på sin födelsedag. 😍🎈
Vi har gått en långrunda i en snötäckt skog. Det blir tydligare vems hem skogen är i snön. Vi är bara på besök. Spåren framför oss vittnar om vem som egentligen bor här.
Igen påminns jag om den dämpande, vadderande och mjuka inverkan snön har på mig. På oss. Vi blir lite mjukare själva, tar stegen lite mer i eftertanke och varsamhet. Vi är tysta och lyssnar mest till knarret under våra skor. Är det på grund av snön som norrlänningarna är mer lågmälda och vänligare? En helt egen teori, inte alls empiriskt understödd, men jag tycker om att tänka sambandet som sådant.
Kylan slog till i januari. Och snö och blåst lamslog E22 i Skåne. På radion berättades häromdagen om hur mångfaldigt kallare det var uppe i Norrland. Reportaget kom från en av kommunerna där strömmen gick vid -40 grader. Invånarna uppmanades att ta se till att grannarna hade det bra. Min man och jag tittade på varandra - där var den igen, den norrländska snällheten. Har vi andra den i samma utsträckning? Tänkte de som var fast på E22:an på bilen bakom? Bilen framför? Jag tror att vi är mer ego i andra delar av landet. Heja Norrland❣️
