Igår var jag på kroppsterapi. På företagets hemsida står det ”holistiska behandlingar för kropp och psyke”. Är just det, en blandning av samtal, vägledning, massage och meditation. Jag behövde det, är inte i synk med mitt inre. Fick ett par tips som jag vill notera för att inte riskera att glömma.
Använd ilskan som drivkraft. Grunda fötterna, känn ilskan gå som en kraft genom kroppen, möt med blicken och det blir enklare att inte vara taggig utan behärskad och tydlig i kommunikationen. Jag har en tendens att låta ilskan försvinna ut genom munnen, att inte grunda mig och inte låta den vara ett kraftfullt verktyg. Kom att tänka på diktaren som min dotter fick mig att upptäcka. Sapfo, hon som levde i Grekland för 2600 år sedan. Dikterna är inte kvar i sin helhet, endast fragment kvarstår, men i dessa guldkorn finns en skattkista av visdom och känslor. Letade i diktboken jag köpte och fann fragmentet jag sökte; ”Att värja sig mot tungans tomma skällande när vreden sprider sig i bröstet”. Är ju precis det kroppsterapin igår ville lära mig. Häftigt att någon som levde för så himla länge sedan kunde fånga denna visdom så koncentrerat. Det får mig, igen, att tänka att vi lever cirkulärt. Det är inte en uppåtgående linje där vi hela tiden utvecklas och blir smartare. Inom vissa områden, javisst, men själen har kunnat allt redan från början. Vi kan glömma, påminnas, glömma igen etc, cirkulärt. Fint och faktiskt trösterikt att tänka så, vi kan gå vilse men vägen finns där om vi bara letar. Man skulle kunna tänka att det är nedslående att vi inte kommit längre på 2600 år, att vi inte lärt oss något, men kanske ska vi påminna oss om visdomsuttrycket ”vi ska ingenstans, vi är redan framme” inom vissa områden. 🙏♾️
Ett annat tips var att beskriva förlopp konkret och faktamässigt för mig själv. Detta för att kunna se att det rör sig om olika saker, olika känslor. Och att båda kan existera samtidigt utan konflikt. Min katt Sigge blev påkörd och det är synd om honom. Min enda veckas ledighet blev inte det jag önskade och behövde, då min katt hade blivit påkörd, och jag tycker synd om mig själv. Det är ok att känna både och utan att få dåligt samvete. Det är två olika saker.
