Vid företagsfrukosten kom jag i samspråk med en hyfsat jämnårig kollega och en betydligt yngre, sprillans ny från högskolan. Ville dela en klokskap från Eva Dahlgren, men såg ingen igenkänning i den unga kollegans ögon. Han hade ingen aning om vem Eva Dahlgren var. Slog mig hur gemensamma referenser suddas ut över generationer. Det är berikande att mötas, absolut, men det finns också en saknad i att inte dela det där samförståndet kring gemensamt referensverk. Minns att min farmor sade just det. Att det fanns en sorg i att mista sina jämngamla vänner djupare än den att ”endast” förlora älskade kamrater - med dem försvann också bundsförvanter och delade minnen. Sådant vi andra inte kunde dela med henne. Lyssna och lära kunde vi såklart, men vi kunde inte erbjuda det där förbundet som på något vis förenar människor av samma tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar