Samförstånd

"Tjenare, alla monsterdiggare". Kommer ni ihåg Elaka Arne? Klasse Möllberg som lärde ut lite "elakare" bus. En kollega inledde en inbjudan just så igår. Och jag fnissade och en annan kollega likaså. Den tredje, några år yngre, fattade ingenting. Det stora och betydelsefulla i gemensamma referenser slog mig. Att skratta och fnissa åt samma saker. Ha gemensamma referenspunkter. Jag har skrivit om det tidigare i något sammanhang, men nu vill jag plita ned det igen. Minns när jag pratade med min farmor i slutet av hennes liv. Hon berättade att många av hennes vänner hade gått bort och att det släckte lite av hennes livsglädje. Om än vi andra fanns och var viktiga, tillhörde vi andra generationer. Generationer med helt andra referenser och annat samförstånd. Hon saknade den där igenkänningsfaktorn som funnits mellan henne och hennes jämnåriga. Delat samförstånd är dubbelt värt liksom.

Det kändes härligt att fnissa åt monsterdiggarna tillsammans igår, att vara den enda som hajade hade känts lite ensamt.

Tack för att jag fått låna er en stund för att filosofera ihop, värdefullt för mig.