Det händer att jag gör sällskap med skolbarn en bit på cykelvägen. Härom dagen var det med Talia, ett av grannbarnen som går i andra klass. Hon berättade att hon skriver berättelser, att hon älskar det. Nu skrev hon om en hund som var tjuv. Stal diamanter och smycken. Idag cyklade jag med en annan flicka, också hon gick i andra klass. Och hon älskade matte. Räknade redan i treans bok. Fröken Maria hade inget facit till den boken dock, så hon fick rätta själv.
Jag får så mycket energi av dessa korta möten. Det gör mig så gott att bekräfta barnen, att se dem och lyfta dem. Varför? Är det mitt lilla jag jag indirekt tar hand om? Ofta slutar mina tankelabyrinter i min lågstadielärare. Jag tyckte inte om henne. Hon såg inte mig, bekräftade inte mig och lyfte inte mig. Är det därför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar