Vänta på ekvilibrium

Jag leker med tanken att töja ut alla känslor lite. Stretcha dem. Så fort jag fryser tar jag på mig. Så fort jag är varm tar jag av mig. Vid minsta tecken på hunger söker jag något att äta. När jag är ute och springer strävar jag efter att det aldrig ska kännas superjobbigt eftersom jag då kommer att vilja bryta och gå. Är jag rädd för att misslyckas väljer jag helst att avstå. Etc. Omedelbar utjämning. Strävan efter ekvilibrium i varje enskild stund. Min tanke är att vänta lite på jämvikten. Stanna kvar lite längre i varje känsla innan jag utjämnar. Misslyckande är helt ok. Att frysa en stund är inte outhärdligt. Inte heller att vara hungrig eller utpumpad. Genom att dröja lite i känslorna tror jag att jag kommer att erfara "it makes me feel so alive". Som när jag kallbadar; nästan tappar andan av kylan innan jag tar på mig de värmande kläderna. Kontrasten får mig så levande. Så kanske ska jag ge mig på ett sådant projekt. Jag har egentligen redan startat med föreläsningar för gymnasieelever. Massa fladdrande fjärilar i magen som jag låtit stanna kvar och blivit kompis med för att sedan njuta av stoltheten och boosten efteråt. Ja, jag tror jag är något spännande på spåret, utmana mig själv helt enkelt. Återkommer.