Tummar för livet

Igår fick jag veta att en av grannarna längs gatan är svårt sjuk. Det är så märligt att det kan pågå en kamp för livet bara några hus ifrån en utan att man vet om det. Plötsligt känns mina egna hang-ups så triviala. Han hade säkerligen gett vad som helst för att vara vem som helst av oss andra, han som kämpar. Det där med att den friska har tusen önskningar medan den sjuka bara har en, det blir smärtsamt uppenbart. Jag håller mina tummar det allra hårdaste jag kan.