Slow down

På ledningskonferensen skulle vi beskriva oss själva. Vad om mig vet kanske inte mina kollegor. Svårt utan betänketid. Jag tog upp min kreativa och busiga sida, men den verkade de flesta redan känna till. Kanske lyser den igenom mer än vad jag tror. Har funderat vidare sedan jag kom hem. Upprepade gånger har jag tänkt att jag kanske lever i fel tid. Jag hade trivts bättre i ett annat tempo, ett mer långsamt sådant. Långt från neonljus och slagsmål på barrikaderna. Jag dras till den långsamhet som finns i poesi, meditation, klassisk musik, filmer som ges på biografer à la Spegeln som inte är så snabba och proppfulla av intryck utan långsammare och mer suggestiva. Jag gillar mer det som finns under ytan än den polerade fernissan. Jag gillar samtal och inte mingel. Idag jobbar jag som sagt hemma och sitter i vårt rosa rum. Rosa soffa, rosa matta, rosa i tavlorna på väggarna. Får mig att tänka på Strindbergs röda dito. Kanske är det den tiden jag hade velat verka i. Diskutera, debattera, filosofera och reflektera. Vet inte om kvinnorna var så vanliga i röda rummet, men givet att jag vore välkommen är det nog den eran jag hade gjort mig bäst i. Jag älskar titeln på en reflekterande bok jag läst både en och två gånger "Till långsamhetens lov", vackert.