Den som gapar...

Nu är det ungefär som när Stina och jag reflekterade över ljud och tystnad; först när det blivit tyst blir man varse att det lät mycket nyss. Jag har passat på månen ett par timmar nu, väntat på det där blodklotet, för att nu (när den successivt tar sig ut ur skuggan och mer och mer blir som en vanlig fullmåne igen) förstå att det var så blodigt det kunde bli då för en stund sedan. Var nog förväntningarna som fick mig att gapa efter för mycket.