Hatten av för mig

Hela min uppväxt, från första klass till universitetet, hade jag ont i magen varje gång jag tvingades prata inför en grupp. Kunde jag bara komma på en ursäkt att slippa nyttjade jag den direkt. Idag är det just momentet att tala inför grupp som är det jag tycker är roligast och som ger mig mest energi i min vardag. Fortfarande finns ett inslag av nervositet, absolut, men det kittlande spännande överväger lätt det obehagliga. Alltför sällan påminner jag mig om resan jag gjort och ger mig själv en klapp på axeln. Det är coolt att ha blivit kompis med en stor rädsla, så kompis att det är den man vill se mer av i ett framtida jobb. Jag lyfter på hatten och bugar för mig själv - bravo!