Beredskap

Jag gillar inte kräk. Gör nog ingen, men jag har fobi. Är alltid maken som tagit hand om våra barn när de blivit kräksjuka. Nu inföll kräkeri med makens konferensresa och jag har fått vara den som hämtar hinkar, torkar, tvättar toaletter, hämtar vatten, tvättar lakan och tröstar. Känner att hela jag bara lever till hälften. Ungefär som när barnen fått löss. Jag går in i en beredskap för smitta och kan liksom inte leva och känna fullt ut tills den där beredskapsperioden är till ända. Jag överlever snarare än lever. Inatt låg jag på vakt hela tiden. Lyssnade efter misstänkta kräkljud och rop på mig. Hörde ett sådant kring kl 4, rusade upp och in i sonens rum för att finna honom lugnt sovandes... Jag är alltså så vaksam att jag varseblir ljud och faror som inte ens finns. Jag vågar inte heller fullt ut njuta av god mat. Vet ju inte om det snart är min tur att drabbas av omvända tyngdlagen från magens trakter. Min inställning irriterar mig, är ju lika bra att köra på som vanligt och händer det något så får jag ta det då, inte mer med det. Men som jag skrivit innan, jag lider av emetofobi eller kräkfobi och då är det inte så lätt att vara som vanligt. Nu har det i alla fall passerat mer än ett dygn sedan senaste kräkningen och ingen annan har insjuknat, är beredskapsperioden till ända så att man kan börja leva igen?