Ibland måste man klappa sig själv på axeln. Svårare med klappar, lättare att slå. Igår ville Stina så gärna ut i snön, men när inte storebror ville följa med backade hon. Vi hade just ätit, jag var rätt trött efter en tuff jobbdag, men plötsligt slogs jag av nuet och frågade om hon ville ha mitt sällskap. Snart låg vi på knä på den lätt snöiga gatan och samlade snöhögar för att göra hela familjen i små snöminiatyrer. Stunden varade inte så länge, men den var vår och bara vår och vi fnissade och rullade små bollar och satte grenar som armar och torkade frön som näsor.
Glad är jag att jag trotsade tröttheten och bristen på energi och tog tillvara på stunden. Det kommer många stunder, såklart, men just den här kommer inte igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar