På väg tillbaka intervjuades en präst som arrangerade begravningar för döda utan anhöriga. Nu skulle en man född på 80-talet begravas. Man vet inte vem han är eller varifrån han kommer. Papperslös. Ensam. Men som prästen sade "så ung borde det finnas en mamma eller pappa någonstans i världen som saknar honom och skulle sörja om de visste". Tänk er, så fruktansvärt. Och vad tacksam jag är att det finns människor som den här prästen som, tillsammans med organisten och ett par andra, väljer kista och blommor med omsorg samt skriver ett värdigt avskedstal och väljer vacker musik. En borgerlig begravning skulle det bli eftersom de inte vet något om mannens tro. Vit kista och röda rosor. Ett respektfullt och fint avsked.
Vilken oerhörd sorg att någon ska behöva dö alldeles ensam utan någon som saknar och sörjer. Tänk vad ensamt man då måste ha haft det medan man levde. Får mig att tänka på den engelska serien vi följer "What remains". Ett tips för er som missat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar