På lunchen idag gick jag upp till teatern för att hämta beställda biljetter. Gick förbi huset där vi bodde en tid i väntan på hus och barn nummer två. Gick förbi parken där vi så ofta lekte. Det där stråket av vemod smög sig på. Känner att det smyger runt mig lite hela tiden just nu. Om det är novembers gråa mörker eller om det är något annat, det vet jag inte. Vet bara att jag känner att tiden flyr ifrån mig. Och att det är så mycket underbart som hänt och händer i den, sådant jag vill hålla kvar. Stanna en stund i. Vetskapen om att det inte går, att tiden kommer att fortsätta fly och jag och alla jag tycker så mycket om med den, skapar stråk av vemod som knackar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar