Långsam och liten = fittest?

Igår tänkte jag något intressant. Började med den vackra statyn på morgonen. Kör man bil missar man den lätt, men ju långsammare man färdas, jag promenerade förbi, desto fler detaljer fångar man upp. Till långsamhetens lov liksom. 

Naturligt blev då att tänka att snigeln måste ha ett oerhört detaljrikt liv. Missar inget av allt myller som finns kring ett enkelt litet grässtrå. Eller i och omkring en slingrande skogsstig. En vattenpöl blir till en spännande ocean. En liten vall till ett Mount Everest. 

Nästa tanke blev således att ju mindre varelse, desto mindre krävs för att bli imponerad och nöjd. Till "litenhetens" lov nu alltså. Ta människan som exempel, ett litet barn upptäcker och fascineras av små detaljer som vi vuxna ofta antingen missar eller rycker på axlarna åt. Vi kräver så mycket mer för att vårt intresse ska fångas. Så mycket mer för att bli tillfredsställda.

Från denna tanke blev det naturligt att tänka att dinosaurierna, dessa jättedjur, kanske dog ut av uttråkan. Av depression helt enkelt. Med deras omfång blev det svårt att upptäcka och uppskatta de små tingen och skeendena. Istället krävdes gigantiska saker och fenomen och av den varan fanns det inte så mycket att de helt sonika blev blasé, sedan deprimerade så till den grad att livet och reproduktionen tedde sig meningslöst.

För att knyta ihop säcken; ibland ter det mig att vi människor tror oss stå lite högre i rang än diverse andra mindre kryp såsom myror, insekter, sniglar etc. Men tänk om det är så att det är de små som dragit vinstlotten i livets lotteri? Att de lever det mest berikande livet tack vare både sin litenhet och långsamhet och därmed större förmåga att varsebli och hänföras av allt det där till synes enkla och självklara som finns runt oss hela tiden. 

En snigel, och andra små djur med den, kanske är betydligt mer "fit", som Darwin sa, och därmed överlever oss, både större och snabbare, varelser. Vi som skyndar förbi det lilla och är "för stora" för att tjusas av det självklara i vår närhet. Vi som jagar nya kittlingar och upplevelser, helst på andra sidan jordklotet eller varför inte ute i universum? Kanske är det de där små som bäst anpassar sig i det långa loppet och är överlevarna enligt Darwins teori? Och kanske är det just uttråkan och konsekvenserna av denna som blir vårt andras fall?