Sorgestråk

Det märks när jag är lite låg. Då är det som att jag selektivt varseblir andras sorg. Kanske för att få en legitim anledning att gråta lite. Så dumt egentligen. Att leta ett ok för att vara ledsen. Idag stod det i alla fall en dödsannons för en mamma här från byn, jämngammal med mig. Hennes två pojkar och man är kvar och sörjer och saknar. Jag såg den ena pojken i eftermiddags. Han var ute och gick ensam i det vackra höstvädret. Jag känner honom inte, men vad jag kände för att hoppa av min cykel och sluta honom i min famn. Mammor skulle inte bara få dö sådär. ❤️