Låt det aldrig ta slut

Lycka är att ligga under ett gosigt duntäcke och morgonslöa och höra Stinas glada stämma från rummet intill där barbiedockorna ska på utflykt. Mmm.

Ett, två, tre - hoppa!

Känns som att jag kommit in i en fas då jag behöver någon som kvalitetssäkrar allt jag säger eller skriver. Inte i det här forumet, är ju min ventil, men i andra. Vill försöka göra mig av med det behovet och tro på mig själv.

Dagens Hjalmar

En kollega kom emot mig i korridoren igår och delgav en så go vardagsskildring; "Mamma, jag har nu levt mer än fem år men ännu inte hittat den rätta". Sagt av Hjalmar, snart 6 år.

En själslig oas

•Stina, 19 år, åker till Chamonix på måndag för att stanna säsongen ut.
•Joel, gissningsvis strax under 30, snygging från Gävle som nu har ett vikariat på Sandvik.
•Gunilla, cool 70-åring som åker på semester till Kambodja på tisdag.
•Maria, tokig 60+are som driver kyrkans barntimme och sjunger i kör.
•Hélène, pensionerad fransyska som håller i konversationen.
•Jag.

Härlig mix som samlades på ett crêperi för avslutning ikväll. Goda crêpes och snack om allt mellan himmel och jord. På franska förstås. Berikande och bejakande.

Ny smakupplevelse funnen

Vissa saker gör man ju per automatik. Som att ta lite kanel från det stora paketet på översta hyllan i jobbets skafferi för att toppa latten med. Bara det att min kollega hade möblerat om i skafferiet och ställt cayennepeppar på översta hyllan... Bevisligen är det av misstagen man finner nya vägar, för från och med nu tar jag nog varannan cayenne.

Välkomna dagen!

"Och jag känner inte riktigt, och jag lever inte riktigt, under dagarna som inte riktigt finns". Där är svaret på varför jag värdesätter att bädda sängen om morgonen, rulla upp gardinen, få undan frukosten etc. Att komma hem till mörklagda rum, obäddade sängar och frukostrester ger mig känslan att dagen inte riktigt funnits. Att den varit på låtsas och inte välkomnats.

Han skulle bara veta hur träffsäker han är, den där Winnerbäck.

L'importance de l'ambiance

Jag är på dåligt humör. Arg överallt inombords. Tror det är ilska i alla fall. Kan också vara frustration eller någon annan närbesläktad känsla. Är alla dessa röda människor överallt. Inte röda som i politisk identifiering, utan röda enligt DISC analysen. De otåliga, drivna, högpresterande cheferna. De som tror sig veta svaren på allt. De med en jättemun och pyttesmå öron. Och så de tysta gröna kollegerna, de är också irriterande. De som håller med allt och alla men bara i det tysta. Och säkert är det här gula känselsprötet, hon som sitter bakom tangentbordet, frustrerande för en och annan också.

Intressant i sammanhanget är att jag gick in en sväng på Norrgavel nu på lunchen. Bland naturmaterial, dova mjuka färger, kuddar och fårskinn - där fann jag ro. Ilskan och frustrationen bankade inte så intensivt på dörren. Slutsats? Atmosfären är så viktig. Åtminstone för en guling som jag. Så nu ska jag blunda och frottera mig i den stämningen så att jag är balanserad till eftermiddagens  möte i trafikljusets färgställning.

Gul som solen

"Life is just a walk in the sun with you" hörs från högtalarna. Är Ebbots stämma från The Soundtrack of our Lives. Den nyss gjorda personlighetsprofilen gav mig 100% gult. Gult som solen. Så jag frågade just min man om han erfor stor igenkänning i strofen. Osäker på hans svar. :)

Hur tänkte han nu?

"Clas Ohlson är en himla bra affär, vi hittade alla dina födelsedagspaket där". Hur rimmar det med enda punkten på min önskelista, flärd? Morgondagen får utvisa...

Oskyldig lunchflirt

På grund av platsbyte på jobbet fick jag göra en utrensning bland alla papper och lappar. Hittade den här. Mysig. Fick den av den söte kyparen på en av stadens restauranger. Ett ställe dit jag går då och då. Mjuk musik spelades under en lunch och jag frågade honom vem artisten var. Efter en stund kom han med den här lappen; "John heter han, John Mayer, och Johan - det är jag" sa han med ett blygt leende.

Allahelgonsmiddag

Vi kom att prata om våra nära som är döda vid middagen igår. Jag berättade om min mormor. Om när hon delgav mig hemligheten om sin balkong. Att det ibland var några där. Hon var inte rädd för dem, de ville henne inget ont, men det var bara för henne de visade sig. Vidare berättade jag om en fredagkväll några år senare. Hela familjen var samlad uppe i soffan för att kolla på något program. Men jag kunde inte höra vad de sade på TVn, det var några bakom mig som pratade hela tiden. Jag tittade på mina syskon och på mamma och pappa, men de var alla klistrade vid rutan och skrattade samstämmigt åt något kul programledaren sade. Jag berättade aldrig för någon om de där rösterna, men programmet igenom pågick en livlig diskussion bakom mig. Inga tydliga röster, mer som när man hör någon tala i telefon i rummet bredvid. Senare i livet, under en andlig afton, sade någon till mig "du har ju hört dem, rösterna" och jag drog mig till minnes den där fredagkvällen och mormors balkongbesökare.

Söndagskrönika som lämnar ett obehag

"Någonting håller på att gå väldigt fel i Europa. När det gäller ekonomin. När det gäller politiken. När det gäller det sociala kontraktet. När det gäller anständigheten."

Per T Ohlsson, Sydsvenskan 3 november 2013

Lördag

Nu njuter jag av den där vadderade ensamheten. Den då man är ensam men ändå omringad av välbekanta ljud. Från köket hör jag knivens hackande och fläktens brus. Doften av en begynnande höstgryta letar sig in till soffan och mig. Uppifrån hörs barnens tillrop, tror de är glada (nyansen drunknar i fläkten och Tracy Chapmans röst från högtalaren, ibland är det bäst att inte riktigt veta). Jag sitter skönt tillbakalutad bland soffans kuddar, i morgonrock, och har just avslutat ännu en novell i samlingen jag håller på med. En behaglig lördag som vaggar mig.