Måndagmorgon. Dags att jobba. Men som vanligt recenserar vi helgen först, mina rumskompisar och jag. Och nu spelar jag Brel för dem och berättar om föreställningen i fredags. Det var coolt med det minimalistiska som satte fokus på de små detaljerna som ansiktsmimik, kroppshållning och röstläge.
Föreställningen hade tre aktörer, en kvinna som spelade cello, en man som alternerade mellan piano och dragspel och så huvudaktören, sångaren. Hans mimik var fantastisk. Särskilt när han sjöng om Madeleine. Flickan som är för bra för honom. Som är som ett smycke, fantastisk, som han älskar. Han står och väntar på henne. Ska ta henne till bion. I handen har han en bukett blommor. Men klockan går och Madeleine kommer inte. Sången blir mer och mer uppgiven. För att i sista versen vändas till hoppfullhet när han kommer på att imorgon, då kan han ju försöka på nytt att bjuda underbara Madeleine på bio. Här är låten på franska, men hör ni glädjen i de första verserna, uppgivenheten mot slutet och finalen som blir triumferande och hoppfull?
Jacques Brel – Madeleine
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar