Beröm till mig själv

Det känns bra när man står upp för någon eller något man tror på. Om än man går mot strömmen, så känns det gott inombords. Lite hoppas jag att de tänker "hon är rätt modig, den där" när de ska somna ikväll. Risken är dock stor att det är med "bångstyrig" de associerar mig - hur som helst stod jag upp för det som kändes rätt för mig. Bravo!

Finns jag?

Har ni ibland känslan av att vara osynliga? Jag har det nu. Som att jag skrivit med osynligt bläck. Eller som att jag fastnat i spamfiltret. Mailade en grundlig rapport om siffror till styrelsen förra veckan. Har inte hört ett pip. Inte en fråga. Inte en kommentar. Inte ett tack. Inte ett knyst. Tråkigt.

Madeleine

Måndagmorgon. Dags att jobba. Men som vanligt recenserar vi helgen först, mina rumskompisar och jag. Och nu spelar jag Brel för dem och berättar om föreställningen i fredags. Det var coolt med det minimalistiska som satte fokus på de små detaljerna som ansiktsmimik, kroppshållning och röstläge.

Föreställningen hade tre aktörer, en kvinna som spelade cello, en man som alternerade mellan piano och dragspel och så huvudaktören, sångaren. Hans mimik var fantastisk. Särskilt när han sjöng om Madeleine. Flickan som är för bra för honom. Som är som ett smycke, fantastisk, som han älskar. Han står och väntar på henne. Ska ta henne till bion. I handen har han en bukett blommor. Men klockan går och Madeleine kommer inte. Sången blir mer och mer uppgiven. För att i sista versen vändas till hoppfullhet när han kommer på att imorgon, då kan han ju försöka på nytt att bjuda underbara Madeleine på bio. Här är låten på franska, men hör ni glädjen i de första verserna, uppgivenheten mot slutet och finalen som blir triumferande och hoppfull?

Jacques Brel – Madeleine

Radhus

Radhus. Har alltid gillat sådana. Nu undrar jag om det också har med det vadderade och inkapslade att göra.

Mer vadd

Funderar vidare på temat vadderad ensamhet. Tänker på mitt favoritcafé, att känslan som infinner sig när jag går dit själv är just den där inkapslade tryggheten. Eller när man sitter och läser på biblioteket. Själv men ändå med andra bokälskare runt omkring. Tänk efter en stund, finns många vadderade ställen som erbjuder trygg ensamhet.

Vadderad ensamhet

Pyjamas på fortfarande, ingen idé att göra något åt det nu - skymningen är ju här. Lyssnat på Alex och Sigge. De sa något fint på temat ensamhet. Att den bästa ensamheten kanske är den som är invadderad i umgänge. Som när man är själv i ett rum men på avstånd hör barnens skratt och lek. Eller hur någon skramlar i köket. Man är inkapslad i trygghet och kan därmed sjunka in i ensamheten utan att känna sig just ensam. Intressant.

Lyckoinjektion

Vilken vitaminspruta vi fick igår! En injektion fylld av glädje, dans, choklad, rom, skratt, vänskap, cava och tapas. Och vacker sång och gitarrspel inte att förglömma. Mmm.

Kulturkväll

Efter att ha varit på föreställning med urval av översatta visor från Jacques Brel, sitter jag nu och lyssnar på Brel himself på vacker franska samtidigt som jag smuttar på ett glas rött. Känner mig vuxen. Och kulturell. Ja, banne mig om jag inte till och med snuddar vid att känna mig intellektuell.

Även en mamma vill ha tid över för lek

Ibland är det så svårt att förstå varför man känner sig irriterad. Men tack vare Stina förstod både hon och jag nyss varför jag känner så just nu. På väg hem från affären frågar hon om hon hinner leka en stund innan vi ska tvätta håret. Varpå jag svarar att det bästa är att både tvätta hår och göra läxor först, sedan har hon massa tid över till lek. "Ah Stina, det är därför jag är lite sur. Vi har haft så mycket hela eftermiddagen att jag måste jobba hela kvällen och alltså har jag ingen tid över för lek". Plötsligt var det solklart för oss båda varför jag är lite irriterad.

Inspirerad

Har läst en fin bok, "Det fattas en tärning". En ung författare som skriver med värme och finess. Språket är ungdomligt, något jag egentligen har lite svårt för, men väl inne i boken kom jag på mig med att tycka om även det. Genom små enkla medel, symboler om man så vill, speglas känslor och sinnesstämningar. Och jag blir sugen på att gå en ny skrivarkurs och få inspiration kring hur man kan måla med ord. För det är lite det jag tror det handlar om - måla och visa istället för att berätta. En konst.

Lagom är bäst

Har fått tipset att lyssna på Alex och Sigges podcast. Har inte kommit loss förrän nu. Citerar från ett av avsnitten "Jag har en kompis som är nykter alkoholist. Önskar bara att han kunde börja dricka igen. Han blir så mycket festligare då." Om man bortser från alkoholismen och det sorgliga i det, tycker jag det är en bra beskrivning på hur tråkig fanatism blir. Kan röra alkoholvanor, bantning, träning, jobb, intressen, barn etc - in absurdum försvinner liksom det festliga.

Utforska inåt

Min själsfrände har sagt att vi möter människor och situationer av en anledning; för att lära oss något om oss själva. När mötena är förenade med svårigheter, vilka sidor hos oss själva är det som ska upp till ytan då? De undangömda lite mörkare? Eller de envisa uthärdande? Eller handlar allt om insikt? Hur som är det spännande tankar.

Sömnknas

En sak jag inte kan förstå är hur man kan vakna av sig själv i ottan fast man egentligen är trött som en lus. Känns inte rationellt. Inte går det att somna om heller. Än mer irrationellt.

Krokben

Bläddrade igenom veckans post och vad låg det där om inte en kallelse till tandläkaren! Skräcken från barndomen var inte sen att tränga sig på. Och ögonaböj ilade jag iväg för att frenetiskt fila med tandtråden. Som om jag skulle kunna ta igen alla gånger av utebliven tandvård nu, fem i tolv... Jag är arg på mig själv för att inte bättre ta hand om min rädsla.

Sådan moder, sådan son

På väg nedför den isiga branten vänder han sig om och ropar "Jag kan inte sluta tänka på kläderna mamma, kan vi kolla om vi hittar sådana när vi kommer hem?" Idag kollade vi och nu är han nyekiperad. :)

Du fjällhöga Nord

På väg över berget till pisterna på andra sidan. Möts av solen som går upp över fjället. Det är mäktigt. Jag måste stanna en stund och insupa nuet. Fjället som möter himlen. Solen som möter dagen. Och vi som möter en ny skiddag. Lycka.