Behovsanalys

Bilen framför mig i trafikljuskön hade ett lurigt bakdäck. Såg ut som att det skulle bli platt när som helst alternativt åka av. Tänk om man kunde sms:a till ett registreringsnummer - det hade väl varit något?! Känns som om jag identifierat ett behov.

Kraften i ett litet ord

Hela dagen igår bekymrade jag mig om hur min pojke mådde efter morgonens mammautbrott. Undrade om han var ledsen. "Men du sa ju förlåt innan jag gick mamma, så jag har varit jätteglad hela dagen". Vilken oerhörd kraft det finns i det lilla ordet "förlåt". Och vilken styrka han besitter i att kunna förlåta.

Ångrar mig

Det blev ingen bra morgon idag. Jag gick över gränsen och var arg som ett bi och skrek dumma saker till min fina son. Skar hans ostskivor med frenesi och kastade dem bort mot honom. Svarade med kyla och nonchalans. Plötsligt hörde jag mig själv säga förlåt. Lika plötsligt fylldes hans ögon med tårar och allt brast. Han blev förstås jätteledsen över alla mina taskiga ord. Vi kramades och jag försökte förklara att han helt orättvist fått agera måltavla för massa saker som inte alls hade med honom att göra. Jag bad honom också att bli arg på mig, att slå på kudden ikväll och låtsas att det är jag. Måtte han göra som jag säger och ha förmågan att inse att mamma gjorde fel. Jag kan knappt bärga mig tills jag får ge honom en ny stor kram. Fy fan för mig!

Ficka funnen

Nu har jag funnit en ficka. En ficka i tiden alltså. Barnen sover och jag har en stund för mig själv. Har svept in mig i en skön yllepläd och landat i fåtöljen med fötterna behagligt vilandes på fotpallen. På hyllan bredvid mig brinner två ljus och från högtalarna hörs Ane Bruns mjuka stämma. Nu ska jag blunda en stund och bara vaggas av stundens ro. Sedan ska jag läsa några rader i en vacker bok. Och kanske lösa ett klurigt sudoku så att huvudet är uttröttat när det blir tid för nattvilan.

Den goda ensamheten. Ljuvlig.

Fickor i tiden

Det finns ju olika slag av ensamhet, den påtvingade och den självvalda. Den sistnämnda längtar jag så efter med jämna mellanrum. Händer inte ofta att jag är ensam, och när jag äntligen är det blir det inte självklart att jag kan landa och njuta av den. Kanske är lösningen att tillvarata de små tillfällena i vardagen istället och göra dem till bara mina. Läste följande fina stycke:

"Den goda ensamheten kräver ansträngning för att upptäckas. Det finns många sätt, men de kräver att man skaffar sig fickor i tiden. Att gå in i en sval kyrka och tända ett ljus och tänka på någon man älskar, att under en arbetsdag strunta i lunchen, lägga undan dagstidningen och sitta i en park och iaktta folk, att skriva några rader i en bok som bara är ens egen - sådant hjälper till att ordna ens inre. Man vet ju inte riktigt vem man är förrän man har formulerat sig."

Att tillvarata de små stunderna alltså. Och kanske är det därför jag gärna skriver ned mina tankar ibland - för att ordna mitt inre och veta vem jag är.

Stycket är hämtat från Owe Wikström, en man som säger så mycket klokt att jag önskar att han vore min mentor och att jag kunde cykla hem till honom och dricka te och prata om livet lite då och då.

Bra!

"Utan spaning ingen aning."

Minnesregel för soldater

Olika lotter

Shit vad det är härligt att komma hem till ett nystädat hus! "Det är till och med härligt att vara hemma när det är nystädat" var makens svar. En klapp på min axel för allt detta härliga - när städningen skedde var somliga och spelade tennis och den tredje lekte dunkgömme..

När själv inte är bäste dräng

Det är inte klokt vad man anförtror okända människor ibland. Ytterst på skalan ligger förstås våra liv och det vi anförtror sjukvården. Lite längre in finner vi alla pensionsmedel som jag glatt låter en liten halvpajas placera som han tycker. Kändes inte helt klockrent när jag lämnade rummet. Men vad gör man?

Komprimerat

Vissa helger innehåller så mycket. Möten, platser, sinnesstämningar, upplevelser. Den här helgen har varit sådan. När jag tänker tillbaka på fredagkvällen känns den oändligt långt bort. Gårdagen likaså. Till och med början av idag känns avlägsen. Bara idag har jag hunnit med hotellfrukost med syster och barndomsvän, fotbollsmatch, strandhäng, kalas och nu egentid i favoritfåtöljen. Och igår var det shopping, god mat, skratt varvat med gråt, drinkar och stadsstrosande i ljummen sommarnatt. Och i fredags höll vi middag med ganska nya vänner. Kvällen tillbringades i nyfikenhetens anda, sådär som det blir när man har mycket att komma ikapp med hos varandra.

Kanske inte så konstigt att man är slut som artist nu?

Krasst

"I must admit you kind of bore me"

Från "Empty" av Ray LaMontagne. Krass fras men visst kan man känna sådär ibland?

Stress och ro

Jag har gruvat mig för en kalkyl ett tag nu. Inte riktigt förstått hur. Eller varför. Gjorde den i alla fall idag och skickade till chefen. "Intressant" fick jag som svar. Det stressar mig något när jag inte förstår varför den är intressant...

På tal om chefer har jag en ny sådan förebild; kvinnan som spelar statsminister i den danska serien "Borgen". Min förebild finns alltså inte på riktigt. Hon är på låtsas. Suck, också det känns lite stressande. Varför kan inte jag bara fatta kalkyler på direkten och ha verkliga personer som förebilder? Känns lite som att jag är ute på irrvägar och krånglar till allting.

Lyssnar nu på Ray LaMontagne. Fick tipset från P3 där Ane Brun var gästredaktör i Musikguiden idag. Behaglig musik, tar udden från stressen beskriven ovan och tillsammans med mörkret utanför fönstret och de levande ljusen jag har tänt vaggas jag till kvällsro. Även en krångelmaja duger gott när allt kommer omkring.

Paradox

En paradox jag tänkte på igår är denna; ofta läser och hör man om hur föräldrar av idag jobbar allt mer på bekostnad av tid tillsammans med sina barn. Samtidigt är dagens föräldrar mer engagerade i sina barns idrottsaktiviteter än vad de exempelvis var när mina föräldar var små. Pappa har berättat hur han alltid snörade sina skridskor och begav sig ned till isrinken själv och hur han alltid tränade fotboll utan att farmor eller farfar var där och hejade. Och då var inte han i någon särsituation, så var det för kompisarna också. Idag följer de flesta av mina vänner engagerat sina barns sportaktiviteter och hänger på cuper, matcher och andra arrangemang så gott som varje helg. En paradox. Både ökad frånvaro och ökad närvaro hos dagens föräldrageneration alltså. Frågan är dock om det sistnämnda är ett uttryck för dåligt samvete för det förstnämnda...

Klokt för somliga

"Home is not a house but a feeling."

Detta kloka lyckades jag snappa upp från en reklamsnutt mellan handbollens halvlekar. Jag upprepade det högt, men maken var inte mottaglig. Det enda han hade i huvudet var matchen. Siktet är kalibrerat mot olika mål helt enkelt.

Klänningsvecka

Det känns inte helt bra när jag går in i klädkammaren och möts av flera klänningar på rad.  "Konsumtionsöverflöd" blinkar i rött på min inre TV-skärm. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att köra en klänningsvecka med start imorgon. Förhoppningsvis lättar samvetet något i takt med att klänningarna får ut och röra på sig.

Förresten, nu kom jag på en sak; garderob. Ni minns, va? Klänningsvaktare. Då kanske det inte är mer än rätt att där hänger några klänningar? Nu blinkar det inte fullt så illrött på min skärm. Skönt att ha så nära till plåsterasken när samvetet svider. :)

Fönsterputs

Hög tid att putsa glasögonen. För jag dömer och dömer och dömer igen. "Betrakta utan att döma", en av pelarna inom mindfulness. En klapp på axeln för att jag i alla fall inser att fönsterputs krävs. Att döma i blindo är långt vanligare än vad vi tror.

Här och nu

Årets kräftfiske bjöd på en sagolikt vacker kväll och morgon. Det är magiskt att ro ut på en spegelblank sjö. Man kommer så nära inpå livet och naturen. Allt andas närvaro och det finns inget igår eller imorgon. Bara här och nu.

Ajabaja...

Vi har just varit på kräftfiske. Kom att prata om fisket när Petter var 1 år. Plötsligt hade han fått tag i en urdrucken snapsflaska och någon var snabb att föreviga. Bilden känns inte helt rumsren, BVC hade knappast tryckt på gillaknappen, men här är den i alla fall.

Mask

Det är läskigt när man tror att man känner någon, men när det kommer till kritan visar det sig att man har noll koll på personen ifråga.

Väntan



"Kommer inte det där himla tåget snart?"



Vad göra?

Jag glömde min tandborste under semestern. Som tur var hade maken med sin. "Ville du låna ut den då" frågade min pappa. "Vad skulle jag göra" blev svaret. Vilket fick pappa att berätta en av sina historier:

-"Inte kunde jag simma bredvid båten. Och inte heller under. Och det gick ju knappast att simma över".
-"Men vad gjorde du då?"
-"Jag simmade under."
-"Men det gick ju inte sa du ju!"
-"Nej! Men vad fan skulle jag göra?!"

Vi konstaterade att det nog bara är roligt för de som känner pappa. Men det gör ju vi, så shit vad vi skrattade. :)

Närsynt

Det har absolut sina sidor att gå på stan och vara närsynt. Många är gångerna när jag vinkat ivrigt för att mötas av främmande ansiktens frågande leenden när jag kommit ikapp. Och lika många är gångerna då jag trott mig se någon jag inte vill träffa, med de känslor det för med sig, för att fnissa lättat när jag insett mina misstag. En touch av spänning, absolut, men det är nog ändå läge att snart bära billor också på stan.

Fin

Choir Of Young Believers – Hollow Talk

Ledmotivet till serien Bron. Så fin.

Smultron

Smultron, det är ett vackert ord. Sug lite på det. Mmm. Låter fint. Och så smakar det ju så gott också.

Solsting

Badade i Klampenborg idag. På stranden fanns små blå badhytter för omklädning. Just en sådan ramlade jag ut från på en strand i Italien för en herrans massa år sedan. Hade följt med min kusin och hennes föräldrar på badsemester. Minns att det var så varmt i sanden att vi kunde koka lunchäggen i den. Jag hade legat och solat en stund och var alldeles genomsvettig. Ett svalkande dopp tedde sig högst nödvändigt så jag gick in i en hytt för att byta om. Hann få av mig solbikinin innan jag svimmade. När jag vaknade till låg jag ute i sanden, alldeles naken, omringad av oroliga italienare och en smått panikslagen faster. Pinsamt var bara förnamnet.

Jessica

Såg en svart pudel igår. Den fick mig att minnas en annan svart pudel, Jessica. Hon var Ingvars, morfars brors, hund. När jag var liten och hälsade på hos mormor, hände det att också Ingvar var där med hustrun Barbro och Jessica. Då dukades det i finrummet med vit duk och vackert porslin. Jessica gillade inte mig. Så fort hon fick tillfälle nafsade hon mig i fötterna under bordet. När jag beklagade mig blev jag förflyttad till köket. Jessica, däremot, fick vara kvar i finrummet tillsammans med de andra. Sedan dess har jag lite svårt för svarta pudlar. Och för namnet Jessica.

Dålig tajming

En märklig grej med mig är den att sätta igång städprojekt när vi har som mest bråttom. Det blir bara värre och värre. Jag gillar det proaktiva i att röja innan man sticker iväg för att undvika att komma hem till kaos, men det normala är kanske att man gör den röjningen dagen innan man ska fara och inte fem minuter innan bilen ska börja rulla. Och röjningen kanske inte behöver inbegripa att dra fram badkaret, banka soffkuddarna eller putsa speglar. Är detta ett uttryck för "living on the edge"? Att det är något störigt för omgivningen har jag i alla fall lagt märke till.

Renbäddat

Det är något visst med att krypa ned bland lakan som hängt ute och torkat i sommarvinden. Har lust att ligga med näsan nedborrad i kudden hela natten och bara vara i den ljuvliga doften. Men först ska jag ligga på rygg och läsa en stund :).

Mmm... härligt.

Jag förälskade mig i en kopp igår. Den stod där på hyllan inne på Indiska och fick mig att tänka på de stora skålliknande kopparna som jag så ofta drack kaffe i under året i Montpellier. Om jag slog till? Såklart och nu har jag gjort mig en café au lait toppad med lite kanel. Ska bänka mig på altanen och blunda när jag läppjar. Låtsas att jag sitter på Place de la Comédie och pausar från några timmars shopping. Kring mina fötter trängs alla mina inköp i färgglada påsar. Mmm...

Andrapris

När vi var på Liseberg förra veckan vann Petter en sådan där grön kanin i ett av spelstånden. Den var inte så stor, andra Lisebergsbesökare kom bärandes på betydligt större gosedjur. "Jag tror det var andrapris, mamma. Så som den gången när vi var på ICA du vet." Och så skrattade han.

ICA ja. Redan när vi kom in i affären förstod vi att det var något jippo på gång. Massa lampor uppfästa kring kassorna och fler folk än vanligt. På ena väggen satt en plansch om att fina bilar lottades ut bland ICA kundkorts innehavare. När det blev vår tur att betala började lamporna blinka och låta och kassörskan utropade "Ni har vunnit!".
Shit! Jag såg framför mig den något pinsamma scenen att behöva träda fram för att ta emot pris och få rungande applåder. Kanske till och med bli fotograferad och intervjuad. Jag återkallades bryskt till verkligheten av "En senap, ni har vunnit en senap".  Då är det väl i alla fall en dijonsenap, viskade jag till Petter som fnissade. Inte ens det. Från värsta bilen till en liten normalstark senapstub, snacka om brant rutschkana... :)