Min källa är havet. Vattnet ger perspektiv, banar väg liksom. Jag fylls av ett lugn när jag står vid havskanten. Ett inre lugn som silar bort överflödet av tankar och känslor och hjälper mig att nå balans.
När jag var liten och kände mig ledsen eller arg, cyklade jag ofta ned till piren. Det gjorde ingenting om det regnade eller stormade, tvärtom, att sitta där med ryggen mot stenmuren och se och höra vågornas ursinniga framfart - det var den bästa trösten. Jag har blivit sämre på att söka mig till havet för frid som vuxen. Tror jag ska försöka ändra på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar