I Kirkegaards anda

På väg till bageriet i morse gick jag förbi ett barnrum där ett rosa tilltufsat påslakan syntes i fönstret. Fick mig att minnas mitt favoritpåslakan från när jag var liten, ett rosa- och vittprickigt. Jag sov bättre när det var bäddat med det. Hur konstigt det än må låta i ett förnuftigt öra, så var det faktiskt så. Några nätter nu har jag drömt och sovit oroligt. Känt mig stressad i sömnen. Tror jag ska ge mig ut och inhandla några sådana där härliga påslakan, sådana som ger en känsla av ro och vila.

På samma tema skrev den danske filosofen Kirkegaard att det faktiskt är av vikt att välja vilken kopp eller mugg man ska dricka sitt kaffe ur. Att inte bara låta slumpen råda och ta första bästa. Kirkegaard kunde ägna mycken tid åt att med omsorg välja just den kopp som mötte den just då rådande känslan. Sedan en tid samlar jag på muminmuggar. Har så många som 15 stycken nu och jag försöker göra just som Kirkegaard förevisade - välja den mugg som jag känner för just för stunden. Det är mycket av mindfulness i detta - inte låta rutin och slump avgöra utan känna efter vad jag har lust till JUST NU. Jag gillar detta enkla sätt att stanna upp en stund och koppla bort vardagens autopilot.

Ibland känns det som att jag glömmer bort att leva i nuet. Att jag låter ekorrhjulet och vardagsrutinerna ta över. Men så kommer jag in på tankar som beskrivits ovan. Att jag faktiskt visst stannar upp och fångar nuet då och då. Det är ju så, att tiden är dynamisk och vårt förhållande till den flytande - vi växlar mellan dåtid, nutid och framtid via våra sinnen, minnen och associationer. Och så måste det få vara. Men att då och då, om så bara för att välja kaffemugg eller bädda med favoritlakanen, stanna upp och lyssna till vad hjärtat säger oss just precis nu, är lite som balsam för själen. En stunds sinnesro från allt tyckande och tänkande.

Vårtumult

"...Vinglandet utan styrsel efter vårens nektar som skapar yrsel..."

Ur "Utflykt i det gröna" publicerad i Sydsvenskan 29 april 2011

Underbara grönska!

Att man bara kan bli så glad av lite grönska! Jag har gått runt i vår lilla trädgård och förtjust beundrat knopparna på rosenbusken, humlen som sakta börjar slingra sig upp för spaljen, spireahäcken som snart är kurragömmatät, de lila vackra perennerna som jag inte minns namnet på som redan bildat ett tätt bladverk en bit ovanför marken, klematisen som envist sträcker på sig i riktning mot staketet och inte minst alla maskrosblad som trotsigt invaderar gräsmattan. Allt detta fyller mig med en glädje jämförbar med den ett barn känner inför julafton - vuxenpoäng? Javisst, underbara sådana!

Vardagshjälte

En förtvivlad dotter mötte mig när jag kom hem. Tårarna rann nedför hennes kinder i strida stömmar och rösten bar knappt. Till slut fick hon fram att hennes gosedjur, Kalle Kanin, hade tappat ena örat. Nu har jag just lagt ifrån mig nål och tråd och överlämnat en hel Kalle till en överlycklig liten flicka. Tänk om det alltid vore så lätt att agera hjälte...

Avslöjande solljus

Nu är det inte bara eftertankens kranka blekhet som råder. Underbar vårsol på altanen lockade till shorts och linne. På väg ut passerade jag den stora spegeln och bländades av ännu en krank blekhet...min lekamens. Kom att tänka på ett citat från en film "jag har nått den ålder då jag gör mig bäst i dunkel belysning". Ha ha, passande.

Dagen efter

Partystämning igår. Eftertankens kranka blekhet idag. Men nu när allt är undanröjt och jag pausar i fåtöljen kan jag konstatera att vi hade himla kul. Värt den kranka blekheten alltså.

Putsa glasögonen!

Har lust att sitta på ett café nere på stationen och bara titta på alla intressanta människor runt omkring. Det är otroligt berikande att vara en betraktare. Märk väl att jag inte säger "dömare", finessen är att betrakta och upptäcka utan att döma. Vara nyfiken utan färgade glasögon.

Dråpligt

Jag blev så fnissig igår. Ska försöka delge er denna fantastiskt dråpliga scen. Jag kommer ut på parkeringen utanför affären i byn där jag bor. En liten skruttig bil är parkerad i fickan bredvid min bil. Passagerardörren står öppen och en gammal, gammal farbror försöker tungt ta sig ur. Jag riktigt ser hur svettig han blir av ansträngningen att försöka resa sig ur sätet. Då börjar bilen plötsligt sakta rulla bakåt. Bakom ratten sitter en lika gammal dam, förmodligen hustrun. Hennes mun gör ett förfärat "O" alltmedan hon försöker få stopp på bilen. "För helvete!" hör jag den gamle farbrorn ryta högt. Allt ordnade sig och bilen stannade och gubben kom ur. Men shit vad jag fnissade hela vägen hem. En dråplig scen som kanske utgör en flash forward...

Insikt hos små

"Hoppas du får ett bokmärke" sa min 6-åriga dotter till mig när jag stack ned till tandläkaren tidigare idag. Men inte då... Inte utan att jag kände mig tomhänt när jag gick därifrån, dessutom flera hundralappar fattigare.

"Välkommen upp till tandläkaren" hälsade mig två barnröster väl hemma igen. Efter en behaglig undersökning av två små tandläkare i vita lucianattlinnen fick jag välja belöning ur en rosa plastask. Glad var jag när jag kom därifrån med en styck plastring, en silvrig hårklämma och en liten blå gummihammarhaj. Det ska vara barn till att förstå hur viktig uppmuntran är för en med djupt rotad tandläkarskräck!