Tanke kring vemod och tidens flykt

En tanke jag just fick är att det här med vemod över tidens flykt, det kanske har med en rädsla över att bli gammal att göra? Jag har tidigare tänkt att det är barnens raketuppväxttid som gör mig vemodig. Att jag vill stanna tiden för att kunna njuta av tiden med dem. Men nu undrar jag alltså om det egentligen är så att vemodet är relaterat till mig själv - till att mitt eget timglas rinner ut. Och givetvis är tiden med barnen en del av mitt timglas, men att roten till mitt vemod faktiskt handlar om mig själv och mitt åldrande. Att jag inte vill vidare än. En tanke. Intressant sådan.