Balans

En välavvägd balans mellan tankare och laddare tror jag är ett gott recept för välmående. Kruxet är att det inte är helt enkelt att finna det sistnämnda. Det är nog just därför jag tycker så mycket om Bosse Kanin och mitt piano, två välgörande laddare som fyller mig med positiv energi. Energi som jag sedan kan dela med mig av till alla tankare. Balans alltså, A och O.

Svår ekvation

När man är liten är allt möjligt. Alla dörrar är öppna. Att bli vuxen innebär att göra val och därmed stänga några av dörrarna. Ibland har jag svårt att acceptera att så är fallet - jag vill vara vuxen och ändå tänka att allt är möjligt. Är det för mycket begärt? Ja, suckar den vuxna inom mig, det är nog tyvärr det.

Smått som betyder stort

Skulle jag säga två saker som varit bäst med året som snart är till ända, vore det mitt pianoinköp och vår lille kanin Bosse. Två saker som skänker glädje och är som balsam för själen.

Hisnande

"Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig? Oändliga stjärntal..."

Vacker poesi

"Vackrare än en snökristall...
Skönare än en stjärnklar natt...
Rikare än ett snöfall..."

Meningarna är ur en sång jag sjöng som liten. Hörde den igen av kyrkans barnkör på den traditionella morgongudstjänsten som inleder julfirandet i min familj.

God Jul till alla.

Tanke kring vemod och tidens flykt

En tanke jag just fick är att det här med vemod över tidens flykt, det kanske har med en rädsla över att bli gammal att göra? Jag har tidigare tänkt att det är barnens raketuppväxttid som gör mig vemodig. Att jag vill stanna tiden för att kunna njuta av tiden med dem. Men nu undrar jag alltså om det egentligen är så att vemodet är relaterat till mig själv - till att mitt eget timglas rinner ut. Och givetvis är tiden med barnen en del av mitt timglas, men att roten till mitt vemod faktiskt handlar om mig själv och mitt åldrande. Att jag inte vill vidare än. En tanke. Intressant sådan.