Vi smög mycket bland husen och i trädgårdar när jag var liten. Smög ibland till och med in till folk där altandörrarna stod på glänt. Jag minns att jag låg under soffan på ett ställe hur länge som helst eftersom husägarna plötsligt envisades med att befinna sig just i samma rum som jag och därmed spärra min flyktväg. Du vet när hjärtat bankar så man tror att alla hör och man inte vet om man ska börja fnissa eller nästan dö.
En sådan här minnesresa och jag känner mig som barn på nytt. Hjärtat bankar så alla kolleger måste höra och snart börjar jag fnissa.
Mysigt att väcka barnet inom sig då och då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar