Vilse

Tiden går men jag trampar vatten. Kommer ingenstans i mina funderingar. Ibland känner jag mig som en sådan där uppoppande sak som finns på tivoli. En sådan som det tävlas om att få banka ned. Jag ser det framför mig; hur jag sticker upp huvudet genom olika hål men ideligen möts av en hammare som bestämt förpassar mig till ovissheten igen. Det märkliga är att den som oftast håller i hammaren är jag själv...