Amatörpoesi

Höstmörker:
Sommarens grönska och lugn
Ett ljuvt minne blott
Höstens svårmod tränger på
Fåglarna bryter upp
Målar en tavla
V som i victory
Med ett paraply som sköld
Värjer jag regnets piskande

Maktlöshet:
Lång steril korridor
Stängda dörrar
Några stolar på rad
Ett rakat huvud mot kudden
På båren som rullas förbi
”Magnet på lungor, buk, hjärna”
Krass beställning
Livsdom
Leva eller tvingas dö

Marionett:
Ett skenande konsumtionsöverflöd
Glömd är löpsedeln om svält och nöd
Slanka skyltdockor i neonupplysta fönster
Lockar till smittsamma shoppingmönster
En mosaik av trender, dofter och nyanser
Passa på, det ges kanske inte fler chanser

Väntan:
Avgångar och ankomster ropas ut
Dirigerar taktfast flödet
Tiden och taktpinnen
Knutpunktens nav
Ännu en blick mot klockan
Snart, om en evighet, är min väntan över
Snart, om en evighet, är du här

Stiltje i verkstaden

Det är lätt att fastna i tankesmedjan och inte förmå sig att skrida till verket. Smida planer på planer, diskutera fram och tillbaka, vända ut och in – men i verkstaden står maskinerna still. Hade det gott att annonsera om verkstadsaktivitet hade jag begärt en annonsplats. Helst om någon annan kunde verka. Själv känner jag mig nog mest hemma i smedjan... Feg? Lat? Nöjd? Inte vet jag.

Bosse Bus

Och tänk att någon så liten kan ställa till med så stora hyss... I morse bet Bosse sönder laddningssladden till min mobiltelefon. Eller jobbets telefon rättare sagt. Barnen och jag håller tummarna för att det hela rör sig om en engångsfadäs från Bosse Bus sida - om sladdsabotaget ska fortgå blir det nämligen svårt att argumentera för fortsatt inneverksamhet hos stränge pappa A.

Bosse

Vi har en ny familjemedlem, kaninen Bosse. Han är bara några veckor gammal, vi har haft honom i drygt en, och ändå har han redan en naturlig plats i familjen. Vi bråkar om att få kela med honom. Om vem som ska få ge honom maskrosblad och andra godsaker. (Inte samma rusning till burstädningen...). Tänk att någon så liten kan betyda något så stort.

Mmm

Smyga ned utan att väcka någon. Ladda brickan med en god smörgås, en skål med fil och färska bär, ett glas juice och en stor latte. Sätta sig på den morgonsoliga altanen. Bre ut tidningen framför sig. Njuta av bären och ostmackan, av mjölkskummet på kaffeytan, av fåglarnas kvitter, av en stunds rofylld ensamhet. Mmm, ljuvligt vore det... Istället har jag, både lördag och söndag, vaknat till tjo och tjim minst en timme innan human väckningstid. Och inte har solen lyst på min altan heller. Ibland överträffar drömmen helt enkelt verkligheten.

Knapphet

Knapphetsprincipen styr vår önskan att ha eller äga någonting. Ju mindre det finns av något, desto mer vill vi ha det. Det gäller allt från kläder och bilar till människor och information. Allra tydligast är vårt begär när någonting vi har haft är på väg att försvinna. Jag skrev tidigare om känslan av att inte vara klar. Om önskan att dröja kvar vid något underbart. Känna motstånd mot att gå vidare. Kan knapphetsprincipen månne ha något med detta att göra?