Haiti. En bild har etsat sig fast hos mig. En pappa som bär sin döda dotter över axeln. Som en säck potatis. Hans ansiktsuttryck röjer inte några känslor. Han bara går. Sammanbitet. Bakom honom kommer syskonen. Den ena systern skriker ut sin sorg. I texten står det att barnen plundrade för att få mat. Att soldater sköt varningsskott. Att ett av skotten träffade flickan i huvudet. Att pappan hämtades och ombads bära hem sin döda dotter.
Jag ser honom gå där. Med sorgen inom sig. Att något skulle hända något av mina barn är en tanke så fruktansvärd att jag inte ens vill tänka den. Föräldrarna på Haiti känner förstås likadant. Barnen där är lika älskade. Lika värdefulla.
Det finns så mycket tragik runt om i världen och här hemma går livet sin gilla gång. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon övre makt som styr och rår över allt detta. Som låter somliga drabbas och andra förskonas. På vilka grunder i så fall? Vad tror ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar