Balans

En välavvägd balans mellan tankare och laddare tror jag är ett gott recept för välmående. Kruxet är att det inte är helt enkelt att finna det sistnämnda. Det är nog just därför jag tycker så mycket om Bosse Kanin och mitt piano, två välgörande laddare som fyller mig med positiv energi. Energi som jag sedan kan dela med mig av till alla tankare. Balans alltså, A och O.

Svår ekvation

När man är liten är allt möjligt. Alla dörrar är öppna. Att bli vuxen innebär att göra val och därmed stänga några av dörrarna. Ibland har jag svårt att acceptera att så är fallet - jag vill vara vuxen och ändå tänka att allt är möjligt. Är det för mycket begärt? Ja, suckar den vuxna inom mig, det är nog tyvärr det.

Smått som betyder stort

Skulle jag säga två saker som varit bäst med året som snart är till ända, vore det mitt pianoinköp och vår lille kanin Bosse. Två saker som skänker glädje och är som balsam för själen.

Hisnande

"Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig? Oändliga stjärntal..."

Vacker poesi

"Vackrare än en snökristall...
Skönare än en stjärnklar natt...
Rikare än ett snöfall..."

Meningarna är ur en sång jag sjöng som liten. Hörde den igen av kyrkans barnkör på den traditionella morgongudstjänsten som inleder julfirandet i min familj.

God Jul till alla.

Tanke kring vemod och tidens flykt

En tanke jag just fick är att det här med vemod över tidens flykt, det kanske har med en rädsla över att bli gammal att göra? Jag har tidigare tänkt att det är barnens raketuppväxttid som gör mig vemodig. Att jag vill stanna tiden för att kunna njuta av tiden med dem. Men nu undrar jag alltså om det egentligen är så att vemodet är relaterat till mig själv - till att mitt eget timglas rinner ut. Och givetvis är tiden med barnen en del av mitt timglas, men att roten till mitt vemod faktiskt handlar om mig själv och mitt åldrande. Att jag inte vill vidare än. En tanke. Intressant sådan.

Hattmakare

I bilen på väg in i morse hörde jag radions morgonpratare nämna ordet "makare". Kom osökt att tänka på yrket hattmakare. Funderade en stund och kom fram till att det nog är väldigt roligt att vara. Formen, färgen, materialet, utsmyckningen - kreativt och bejakande.

Lite magi

På väg till jobbet i morse stannade jag till en stund. Vände ansiktet mot skyn och lät snöflingorna landa på mina kinder. Musik spelades ur högtalarna vid den lilla isbanan. Vacker julmusik med klocktoner och barnakör. Jag drog ett par djupa andetag och lät insikten om den nalkande julen sakta sjunka in. En stund av lite magi. En paus från ekorrhjulet.

Att leva livet

Igår kom så första snön i pulkabacken bredvid vårt hus. Vår son rusade in och väckte oss med jubelrop. Sagt och gjort, alla letade fram långkalsongerna och sedan körde vi familjepulkastund med påföljande varm choklad innan skol- och arbetsdagen tog vid. Det kallar jag att leva.

Visdom

Det finns alltid en glipa mellan föreställning och verklighet. Jag måste låta föreställningen dö några dagar för att kunna låta mitt inre smälta samman med verkligheten. För att få något måste man mista något annat. Sådan är livets naturlag. Om ens sinne kan godta det slipper man mäta livet i segrar och nederlag, och kan istället bli tillfreds med att vara och leva i varje enskild stund.

Ur "I det sista regnet"

Barnet inom mig

Vi smög mycket bland husen och i trädgårdar när jag var liten. Smög ibland till och med in till folk där altandörrarna stod på glänt. Jag minns att jag låg under soffan på ett ställe hur länge som helst eftersom husägarna plötsligt envisades med att befinna sig just i samma rum som jag och därmed spärra min flyktväg. Du vet när hjärtat bankar så man tror att alla hör och man inte vet om man ska börja fnissa eller nästan dö.

En sådan här minnesresa och jag känner mig som barn på nytt. Hjärtat bankar så alla kolleger måste höra och snart börjar jag fnissa.

Mysigt att väcka barnet inom sig då och då.

Mirakel

A moment so wonderful
A diamond so precious
A beauty beyond compare

Saybia, "The Miracle in July"

Resa i tid och rum

Min väninna bad mig lukta på en rökelse igår. Ett sniff och jag var 5 år igen och sprang barfota i trappan i det stora huset nära brofästet på Öland. Där vi hyrde ovanvåningen på sommarlovet tillsammans med våra bästa vänner. Lukten var just densamma. Jag kände min vita sommarklänning bölja kring benen, såg tant Vera (hon som ägde huset) hänga tvätt i trädgården, hörde svensktoppen svagt från radion och såg mina syskon och kompisar skratta och stoja.

Att lukter kan få en att färdas så i tid och rum, betänk detta! Magiskt!

Och mysig Stina-fundering

"Mamma, när jag blir stor kommer du då att vara liten igen så att du kan vara mitt barn".

Höst

Löven är blöta och kalla. Det är vackert med alla höstfärger. Rött, gult, brandgult, orange och brunt. Och ett och annat blad som fortfarande är grönt. Precis som om hösten inte rått på just dem.

Mysig Muminfundering

-Är du ledsen för någonting, frågade mamman.
-Nej, sa Mumintrollet.
-Imorgon är det en ny lång dag, sa mamman. Alldeles ens egen från början till slut. Det är väl en trevlig tanke.

Ur "Världen enligt Muminmamman"

Begränsning

Det är så lätt att fållas in som liten. Att inte våga bejaka det som är annorlunda. Det som inte passar in. När man blir större känns svängrummet mer naturligt. Man inser att det inte är så läskigt att gå utanför säkerhetslinorna. Men häpnas du som jag över hur lätt det är att fållas tillbaka? Att snäva in sig igen. Varför påverkas vi så mycket av omgivningen och dess förväntningar på oss?

Längtan

"Bäste Årevän,
det här brevet skrivs söndagen den 26:e september. På Åreskutan möter gnistrande snö den blå himlen och de gula höstlöven. Det är bedövande vackert."

Detta brev låg i min brevlåda igår. Åh, vad det får mig att längta efter snö och fjäll!

Fy för att vara vuxen!

Det är dags för tandborstbyte hemma. Barnen bytte sina igår. Idag var det min tur. "Mamma, vad bra, då kan du välja en sån fin med en teckning på". Hon höll fram påsen med barntandborstar. Alla i vackra färger och med olika gulliga små djur längs skaftet. Bredvid låg påsen med de stora tandborstarna. Förvisso i ett par olika färger, men helt utan smyckning. Jag tycker att hon slog huvudet på spiken, min dotter - varför finns det inga roliga vuxentandborstar? Vem är det som bestämmer när teckningar och fina bilder inte längre uppskattas? Och varför får man inte bokmärke hos tandläkaren längre?

Skubbdag

Idag är en sådan dag då man bara vill vara ledig, gå på stan och hålla varandra i handen. Himlen är klarblå, luften är hög och solen strålar. En dag som är till för att levas. Hade jag gått i skolan hade jag definitivt skubbat.

Pappahumor

"Godafton alla damer och herrar. Ikväll är det jämna nummer som vinner. Nyss vann nummer 7."

Kärlek

Han drar mig lite i byxbenet för att få min uppmärksamhet. Sedan säger han "du, jag tycker du är fin". Han är snart 4 år och son till min barndomsvän. Jag böjer mig ned och tittar honom i ögonen. "Och du Ludvig, vet du, jag tycker du är fin". Det glittrar i hans ögon och sedan springer han lite generat iväg. Det glittrar i mitt hjärta när jag följer honom med blicken.

Malva

"Because I obey my true feelings, I obey my dream".

Har en tavla med det budskapet uppsatt hemma. Tänker att det har med att följa sitt hjärta att göra. Är det något jag önskar förmedla till mina barn, så är det just det - att lära sig att lyssna inåt. Jag tror att det är där nyckeln till lycka finns.

Malva heter flickan på tavlan. Hon som är sann mot sig själv. Behöver jag skriva att hennes ögon lyser? Jag blir så glad varje gång jag ser henne.

Om att tillvarata

"If you let time slip away, I swear that some day you ‘ll trade your tomorrow for one single yesterday".

Det som räknas

"Vi kanske inte har den mysigaste trädgården, men vi har den mysigaste mamman". Denna kärleksförklaring fick jag out of the blue vid gårdagens frukost av min snart 6-åriga dotter. Jag skrev ned hennes ord på en lapp som jag fäste på kylskåpsdörren bland alla andra vackra ord jag samlar på. Såg lappen i morse och blev alldeles varm inombords.

Svårfångad mosaik

Jag använder skrivandet för att skildra en ögonblickskänsla. Vi är ju alla abstrakta mosaiker av tankar och känslor. Bara för att det känns på ett sätt idag, behöver det alls inte kännas så imorgon. Är som ett fotografi. Även om det sägs att kameran aldrig ljuger, tror jag inte att en stillbild rättvist kan skildra alla aspekter av en dynamisk värld. Just själva ögonblicket kan kameran säkert fånga, men den mångfacetterade mosaikplattan tror jag inte låter sig avbildas.

I början av sommaren var vi på Kolmården. Under den fantastiska delfinshowen blev jag tilldelad uppgiften att fotografera. När showen var slut slog det mig att kameran hade stulit närvaro från mig. Istället för att helt och hållet vara där och då och njuta av dessa fantastiska djurs intelligens, fokuserade jag på att ta det perfekta fotot. I min iver att föreviga stunden missade jag att närvara i den. Visst kan jag se på fotografiet hur delfinen hoppar högt i luften med en kaskad av vattendroppar runt sig, men känslan och hänförelsen, den minns jag inte. Mosaiken är inte komplett.

Vad är det jag tänker egentligen? Jo, att den abstrakta mosaiken är svår att avbilda såväl i ord som i bild. Den kräver närvaro för att göras rättvisa. Närvaro i stunden. I kontakt med alla våra sinnen. Orden och fotografierna hjälper oss däremot att minnas fragment. De blir som pusselbitar. Ja, så tror jag att det kan vara.

En liten tankevädring bara.

Vilse

Tiden går men jag trampar vatten. Kommer ingenstans i mina funderingar. Ibland känner jag mig som en sådan där uppoppande sak som finns på tivoli. En sådan som det tävlas om att få banka ned. Jag ser det framför mig; hur jag sticker upp huvudet genom olika hål men ideligen möts av en hammare som bestämt förpassar mig till ovissheten igen. Det märkliga är att den som oftast håller i hammaren är jag själv...

Liqueur de fenêtre

I mitt köksfönster står två färgglada glaskaraffer i väntans tider. Den ena fylld med fläderlikör, den andra med jordgubbs- och rabarberlikör.

"Låt stå några veckor, drick det sedan i små kalla glas i augustiskymningen". Så avslutas receptet på fläderlikören, låter det inte underbart?!

Näst ut - päronlikör och limoncello...

Lycka

Min flicka kommer över fältet i skymningens motljus. Kvällssolen leker i hennes lockar och formar en gloria runt hennes bedårande huvudkontur. Klänningen böljar för varje steg hon tar. Hon vinkar till mig. Jag kan inte se hennes leende, men jag känner det. Hon har något i sin hand. Gömmer den bakom ryggen när hon närmar sig. Vi möts. ”Gissa vad jag har i handen” säger hon med förväntan. Ögonen glittrar. Fram sträcker hon några klöverblommor med stjälkar i alla de storlekar. Vi går tillsammans in och sätter dem i en liten vas på bordet.

Jag försöker konservera sådana här lyckostunder inom mig. Tänker mig att jag stoppar ned dem i en vacker glasflaska med tättslutande lock. Min skattkista.

Amatörpoesi

Höstmörker:
Sommarens grönska och lugn
Ett ljuvt minne blott
Höstens svårmod tränger på
Fåglarna bryter upp
Målar en tavla
V som i victory
Med ett paraply som sköld
Värjer jag regnets piskande

Maktlöshet:
Lång steril korridor
Stängda dörrar
Några stolar på rad
Ett rakat huvud mot kudden
På båren som rullas förbi
”Magnet på lungor, buk, hjärna”
Krass beställning
Livsdom
Leva eller tvingas dö

Marionett:
Ett skenande konsumtionsöverflöd
Glömd är löpsedeln om svält och nöd
Slanka skyltdockor i neonupplysta fönster
Lockar till smittsamma shoppingmönster
En mosaik av trender, dofter och nyanser
Passa på, det ges kanske inte fler chanser

Väntan:
Avgångar och ankomster ropas ut
Dirigerar taktfast flödet
Tiden och taktpinnen
Knutpunktens nav
Ännu en blick mot klockan
Snart, om en evighet, är min väntan över
Snart, om en evighet, är du här

Stiltje i verkstaden

Det är lätt att fastna i tankesmedjan och inte förmå sig att skrida till verket. Smida planer på planer, diskutera fram och tillbaka, vända ut och in – men i verkstaden står maskinerna still. Hade det gott att annonsera om verkstadsaktivitet hade jag begärt en annonsplats. Helst om någon annan kunde verka. Själv känner jag mig nog mest hemma i smedjan... Feg? Lat? Nöjd? Inte vet jag.

Bosse Bus

Och tänk att någon så liten kan ställa till med så stora hyss... I morse bet Bosse sönder laddningssladden till min mobiltelefon. Eller jobbets telefon rättare sagt. Barnen och jag håller tummarna för att det hela rör sig om en engångsfadäs från Bosse Bus sida - om sladdsabotaget ska fortgå blir det nämligen svårt att argumentera för fortsatt inneverksamhet hos stränge pappa A.

Bosse

Vi har en ny familjemedlem, kaninen Bosse. Han är bara några veckor gammal, vi har haft honom i drygt en, och ändå har han redan en naturlig plats i familjen. Vi bråkar om att få kela med honom. Om vem som ska få ge honom maskrosblad och andra godsaker. (Inte samma rusning till burstädningen...). Tänk att någon så liten kan betyda något så stort.

Mmm

Smyga ned utan att väcka någon. Ladda brickan med en god smörgås, en skål med fil och färska bär, ett glas juice och en stor latte. Sätta sig på den morgonsoliga altanen. Bre ut tidningen framför sig. Njuta av bären och ostmackan, av mjölkskummet på kaffeytan, av fåglarnas kvitter, av en stunds rofylld ensamhet. Mmm, ljuvligt vore det... Istället har jag, både lördag och söndag, vaknat till tjo och tjim minst en timme innan human väckningstid. Och inte har solen lyst på min altan heller. Ibland överträffar drömmen helt enkelt verkligheten.

Knapphet

Knapphetsprincipen styr vår önskan att ha eller äga någonting. Ju mindre det finns av något, desto mer vill vi ha det. Det gäller allt från kläder och bilar till människor och information. Allra tydligast är vårt begär när någonting vi har haft är på väg att försvinna. Jag skrev tidigare om känslan av att inte vara klar. Om önskan att dröja kvar vid något underbart. Känna motstånd mot att gå vidare. Kan knapphetsprincipen månne ha något med detta att göra?

Dimension och kemi

Jag har följt en skrivarkurs i vår. Mycket intressant och mycket givande. En av uppgifterna bestod i att skildra en dialog mellan två karaktärer som inte kände varandra sedan tidigare. Jag skrev en dialog mellan två kvinnor. En dialog kring livet. Fick som respons från en av deltagarna att dialogen inte kändes trovärdig – "så intim kan man väl knappast vara med någon man inte träffat tidigare?" Idag träffade jag en kvinna i fotbollspubliken på en av sonens matcher. Hade aldrig träffat henne innan. Vi fann varandra och pratade om livet och allt därtill. Om mindfulness, om saknad, om vilsenhet. Och det kändes hur naturligt som helst. Samma samtal med någon annan, känd eller okänd, hade definitivt kunnat kännas påtvingat. Jag tror inte det handlar om hur länge man känt varandra, utan om dimensioner och kemi. Möts man i detta spelar det ingen roll huruvida man träffats tidigare eller ej. Så tror jag.

Ignorance is bliss

Jag är inte klar, inte än! Är det en känsla ni känner igen? Att inte ha hunnit färdigt, men ändå vara tvungen att jäkta vidare. Motstridigt. Så känner jag med många livsfaser; med min barndom, med studietiden och inte minst med småbarnsåren. Vad betyder detta? En indikation på att inte ha varit närvarande? Att känna till nuets kraft är ibland en sorg. Vi är så många som går genom livet utan att vara här och nu - ibland önskar jag att jag kunde vara som den stora massan, lyckligt ovetandes.

Smygande inkräktare

Det var ett tag sedan jag skrev. Sista tiden har jag haft fullt upp med något jag antar sorterar under självförverkligande. Eller självbejakan. Nog så viktigt.

Jag följer både en skrivarkurs och en psykologikurs på distans. Gav mig in i terminen med stor entusiasm. Märkte dock snart att prestationen tog överhand till nackel för lusten. Pust! Det var ju just det lustfyllda jag ville vältra mig i. Bejaka. Och så kommer den där smygande prestationspressen och gör sig påmind...

Positivt är att jag tidigt uppmärksammade inkräktaren. Och att jag har kraft att påminna mig själv om det egentliga syftet. Att bara göra sådant jag tycker om. Bara för att jag tycker om att göra det. Schas på dig, prestationsångest!

Krokimålning

Under gymnasietiden satt jag ofta barnvakt åt en liten pojke. Hans mamma var barnbarn till poeten och författaren Erik Axel Karlfeldt.
När jag av litteraturläraren fick i uppdrag att gestalta någon av de berömda svenska poeterna, föll sig valet naturligt på Karlfeldt. Jag bad Mika berätta om sin morfar. Hjälpt av både släktskap och journalistutbildning, gestaltade hon ett porträtt som var så levande. Ett naket och ärligt porträtt, så mycket rikare än det litteraturböckerna och uppslagsverken kunde måla. Hon hjälpte mig också att analysera och tolka ett par av hans dikter. Följande vackra rader kan jag fortfarande utantill:
”Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig förrän jag tändes som en mila innantill. En fiol jag är med världens alla visor i sin låda. Du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill”.
Jag, som annars gjorde allt för att slippa stå framför klasskamraterna och prata, presenterade Erik Axel Karlfeldt med stolthet. Läste hans dikter med inlevelse. Mika och jag hade åstadkommit en duett; hon stod för manuset, för den nakna skildringen, och jag var skådespelaren som presenterade verket. Som avtäckte målningen.

Avslappningsövning

"Kom ihåg att undvika att göra närvaro i nuet till ännu en prestation. Det är ju meningen att närvaron i nuet ska få dig att slappna av, så låt det vara lättsamt och kom ihåg att slappna av under tiden. Ju mer du slappnar av, desto lättare landar du i närvaro. Nuet är alltid där DU är!"

Dessa kloka rader fick jag av en god vän och meditationsfrände. Emellanåt blir min iver att tillvarata stunden till en prestation. Jag vill så gärna njuta och känna glädje att det blir till en stress inombords. Ibland tenderar jag att sammanväxla nuet med krav på att känna lycka och nöjdhet. Så behöver det ju inte alls vara. Att vara närvarande innebär att välkomna allt precis som det är, inte som jag önskar att det vore eller som det borde vara. Det är helt ok att närvara i stress. Att närvara i tristess. I sorg. I vemod. I lättja. Och i glädje. Att slappna av, däri ligger kanske svaret?

Lite dårskap?

”En skräckfilm har större genomslagskraft i allmän befolkning än en vetenskaplig dokumentation”.

Detta läste jag i ett lektionsmaterial inom psykologi. Visst är det obehagligt? Att vi är så mottagliga för viss typ av information. Utan kritisk hållning. Och det omvända, att vi är så skeptiska, frånvända, annan information. Mer vetenskaplig sådan.

”It takes a fool to remain sane”. Är det så? "Fool" i betydelsen annorlunda. En motströmmare. En utbrytare från den allmänna befolkningsströmmen. Kanske.

Insnöade

Snöstorm. Sitter inne och tittar ut på allt det vita. Ser hur snön yr och lägger sig i höga vallar. Blir svårt att ta sig till jobbet imorgon. Mysigt. Det är härligt med sådana här avbrott i ekorrhjulet. Som att plötsligt fira fest mitt i vardagen.

På tal om olika världar; sorgeinferno i Haiti och jag skriver om en mysig snöstorm...

Sorgeinferno

Haiti. En bild har etsat sig fast hos mig. En pappa som bär sin döda dotter över axeln. Som en säck potatis. Hans ansiktsuttryck röjer inte några känslor. Han bara går. Sammanbitet. Bakom honom kommer syskonen. Den ena systern skriker ut sin sorg. I texten står det att barnen plundrade för att få mat. Att soldater sköt varningsskott. Att ett av skotten träffade flickan i huvudet. Att pappan hämtades och ombads bära hem sin döda dotter.

Jag ser honom gå där. Med sorgen inom sig. Att något skulle hända något av mina barn är en tanke så fruktansvärd att jag inte ens vill tänka den. Föräldrarna på Haiti känner förstås likadant. Barnen där är lika älskade. Lika värdefulla.

Det finns så mycket tragik runt om i världen och här hemma går livet sin gilla gång. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon övre makt som styr och rår över allt detta. Som låter somliga drabbas och andra förskonas. På vilka grunder i så fall? Vad tror ni?

Från grön till lila

Barn är en stor inspirationskälla. En oändlig skattkista att ösa ur. Denna gång var det det här med ombyte som inspirerade mig. På kärleksfronten sitter jag lyckligtvis nöjd, men att ändra bakgrundsfärg på bloggen kändes förnyande. Från grön till lila. En doft av syren. En tanke till försommaren. Kan behövas en kylig januaridag som denna.

Ombyte förnöjer, lär av barnen!

Ombyte förnöjer

Kärleken är redan över mellan paret som gifte sig på fritids förra veckan. Bröllopslyckan varade inte länge. Johannes hade gjort något dumt varpå Lizette gjorde slut. Tydligen hade Johannes ändå tänkt göra slut. Det hade han sagt i förtroende till några utvalda. Nu har de chans på vars en annan klasskompis, båda två. Och alla är nöjda och glada. I små sjuåringars värld är inte kärlek mer komplicerad än så; ombyte förnöjer. Och snabbt ska det gå.

Spikvila

Spikmattan – 2009 års julklapp. Jag fick en sådan. Och jag ligger så gott som dagligen på den. Tycker om känslan. Domningarna. Man försvinner bort för en stund. Somnar nästan. Hamnar någonstans i gränslandet mellan sömn och vaket tillstånd. Spikarna ger ett välbehag. Ett fokus bort från tankarna. Ett fokus i nuet. En stunds vila från vardagens ständiga flöde.

Potpurri

”Vad ska du bli när du blir stor”? Den frågan har jag ännu inte lyckats besvara. Senaste tiden har dock en tanke dykt upp; jag är en potpurri-människa. Jag vill inte jobba heltid med en och samma sak. Jag vill jobba med allt möjligt. Fylla min arbetsvecka med olika saker. Få olika behov tillfredsställda. Möta olika människor och ställas inför olika frågeställningar. Lite flum, lite fakta, lite filosofi, lite analys. Mycket glädje.

Känns dock som trenden i samhället går mot specialisering. Spetskompetens i något snävt. Tydligt avgränsat. Ofta tvingas vi välja. Jag skulle önska att det fanns en universalutbildning. Där alla dörrar hölls öppna. Där du kunde göra lite av varje. Förse din lyra med många strängar. Det är potpurri.

Bröllopslycka

Vi går alltid laget runt vid middagsbordet. Alla får berätta om sin dag. Och alla får lyssna till varandra. Det är viktigt att öva sig i att lyssna. I att vara nyfiken och intresserad. Och det är viktigt att alla får komma till tals.

Igår, när det var min sons tur att berätta, glittrade det i hans mörka ögon. ”Vi har hållit bröllop på fritids idag” sa han förtjust.

Sedan strax innan jul frågar barnen i hans klass flitigt chans på varandra. I förrgår hade Lizette frågat chans på Johannes och fått ja som svar. Och igår firades bröllop paret emellan. Bruden var så vacker med flätat band i håret och lång slöja. Hon blev förd fram till prästen och brudgummen av två tärnor. Min son och en av flickorna i klassen ackompanjerade med sång. En annan klasskamrat hade ordnat en ring. Den låg vackert placerad på slöjan som bars upp av de två tärnorna. När de kära hade svarat ja på prästens fråga om de tog varandra till äkta man respektive fru, gick brudgummen ned på knä och satte ringen på brudens finger.

”Och när allt var klart, vet ni vad som hände då? Jo, då pussades de. Mitt på munnen”.

Uppfyllelse

Nu har jag varit där. På det trivsamma caféet. Det med den varma mjuka inredningen. Med den lågmälda klassiska musiken i högtalarna. Med den brokiga samlingen konst på väggarna. Satt där uppkrupen i en av fåtöljerna. Nära ett av de stora fönsterna. Med en stor mugg kaffe latte på bordet. Och en god smörgås med salami och brie. Med boken uppslagen i knät. I bakgrunden sorlet av samtalande människor. Ett dovt sorl ackompanjerat av klassiska toner. En stund av djup trivsamhet. Som att komma i spinn. Underbart. Väl värt sin längtan.

Läslängtan

Dagen har just börjat och jag har redan nedräkning till lunchen. Längtar tills jag ska få krypa upp i en fåtölj på mitt älsklingscafé. Beställa in en stor kaffe latte och en smarrig macka. Och sedan bara försvinna in i boken som sedan ett par dagar håller mig fången. Så spännande. Obehaglig. Kittlande. Vet inte vad som ska hända. Någonting byggs upp.
Gick förbi caféet i morse och såg de stora vita adventsstjärnorna i fönsterna. De varma mjuka fåtöljerna och väggarnas vackra tavlor. Kakdisken längst in. Så inbjudande. Mjukt. Välkomnande. Må tiden rusa fram till lunch!