Landa!

Ibland får jag känslan av att leva provisoriskt. Känslan av att aldrig riktigt installera mig. Alltid stå i startgroparna. Känslan av att aldrig riktigt vara framme. Det är stressbringande att leva så. Tror min man lever likadant. Vet dock inte om han är medveten om det. Eller om han någonsin reflekterat över det. Upptäckte nyss att han hängt upp sin resenecessär på vår toalett på samma vis som den hängt när vi varit gäster hos familjen över julhelgen. Som om han nu gästar sitt eget hem i väntan på nästa resa. Ofta är det så också med våra väskor när vi varit iväg. De hamnar i ett hörn på ovanvåningen och töms allteftersom behovet uppstår. Som regel är väskorna halvtömda lagom tills de åter ska packas. Är det då så konstigt att få känslan av att leva provisoriskt? Nä, nu ska jag gå och packa upp, både väskor och necessärer, och försöka borra in mig i känslan av att vara hemma. Av att vara framme. Av att inte vara på väg någonstans. Av att landa.