Min farmor gillade inte hösten. Tyckte den stod för förgänglighet. För åldrande, vissnande, förruttnelse. För döden. Jag höll inte med. Jag tyckte om hösten. Älskade alla de vackra varma färgerna. Älskade att tända ljus och få kura ihop mig. Jag fyller år på hösten. Kanske bidrog det till att göra den till en favoritårstid.
Nu förstår jag farmor bättre. Det har varit några dagar av tungt grått höstväder. Nästan som om solen inte orkar gå upp. Det skymmer fast det är tidig eftermiddag. När jag tittar ut genom fönstret slås jag av hur fult allt blir i det kalla knappa ljuset. Är som om allt det vackra göms undan. Eller är det mitt tungsinne som gråfärgar min blick?
Jag vill ha ljus. Vill se grönska. Vill se livet i naturen återvända. Kvittret hos de hemvändande fåglarna. Solens värmande strålar. Vill känna förväntan i luften. Livets förväntan. Jag kanske har gått från att vara en höstmänniska till att föredra våren. Känns som vuxenpoäng. Sådana man inte alltid vill ha för många av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar