Jag har det bra

”Allting handlar om relativitet, man mäter sig och jämför om så i hemlighet. Men om vi slutar mäta oss med de som har det bäst, skulle vi nog märka att vi lever i en fest”.

Citatet ovan är från vinnarlåten i Lilla Melodifestivalen. Stor visdom från en liten pojke. Genom att ständigt eftersträva superlativ och jämföra sig med eliten, är det svårt att känna att man räcker till. Att man duger. Att man har det bra.

Hopp!

En av dotterns julklappsböcker handlar om en kanin, Hasse, som deltar i en hopptävling. Boken uppskattas mycket och har lästs avigt och rätt sedan julafton. Igår, i tråkigt decemberregn (den vackra vinterskruden går ej längre att skåda), sattes det upp hopphinder på gräsmattan och maken och jag fick ställa upp som kaniner. Med vars ett blått rep kring midjan turades vi om att hoppa hinderbanan. Ivrigt påhejade av såväl kanintämjerskan som fnissiga grannar...

"Att alltid vara en liten smula barn, det är att vara verkligt vuxen" (J. Jevtusjenko)

Landa!

Ibland får jag känslan av att leva provisoriskt. Känslan av att aldrig riktigt installera mig. Alltid stå i startgroparna. Känslan av att aldrig riktigt vara framme. Det är stressbringande att leva så. Tror min man lever likadant. Vet dock inte om han är medveten om det. Eller om han någonsin reflekterat över det. Upptäckte nyss att han hängt upp sin resenecessär på vår toalett på samma vis som den hängt när vi varit gäster hos familjen över julhelgen. Som om han nu gästar sitt eget hem i väntan på nästa resa. Ofta är det så också med våra väskor när vi varit iväg. De hamnar i ett hörn på ovanvåningen och töms allteftersom behovet uppstår. Som regel är väskorna halvtömda lagom tills de åter ska packas. Är det då så konstigt att få känslan av att leva provisoriskt? Nä, nu ska jag gå och packa upp, både väskor och necessärer, och försöka borra in mig i känslan av att vara hemma. Av att vara framme. Av att inte vara på väg någonstans. Av att landa.

Vinterskrud

Det är så vackert med allt det vita. Landskapet, som tidigare var så höstmörkt och fult, vilar nu i vacker vinterskrud. Inbäddat och omhändertaget av det vita snötäcket. Mjukt skyddat i väntan på våren.

Spontanitet kräver noggrann planering

Jag är spontan. Önskar leva mitt liv här och nu. Utan massa planering. Tycker inte om att ha inbokade saker i almanackan. Vill hålla så mycket som möjligt öppet. Inte begränsa möjligheterna. Kanske är detta också anledningen till min motvilja att packa? För att möjligheterna begränsas när jag måste välja ut några få plagg? Hur ska jag kunna veta vad jag vill ha på mig om några dagar? Tänk om jag får lust till ett plagg som hänger kvar hemma i garderoben? Packande och planerande. Inkräktare på min frihet.

Nu är jag svart och vit igen. Tror att livet levs antingen utan någon som helst planering eller slaviskt under en fulltecknad almanacka. Inget mellanläge. Jag glömmer bort alla gråskalorna. Planering kanske är ett måste för att kunna vara spontan. För att kunna leva livet i full frihet. För att kunna följa sin egen vilja och inte bli en marionettdocka i andras händer. Ibland känner jag mig som en sådan. Att jag är steget efter. Att min brist på planering leder till att jag dansar efter andras pipor.

Jag ska nog skriva 'planeringskalender' på min önskelista.

Stora tankar hos en liten

”Mamma, jag älskar dig så mycket. Jag kommer att älska dig även när du blir gammal. Också när du dör och är i himlen.” Du ligger tyst en stund. Riktar blicken mot taket. Tänker. När du åter vänder dig mot mig är dina mörka ögon tårfyllda.”Mamma, vad jag kommer att sakna dig när du är i himlen.”

Höstmörker

Min farmor gillade inte hösten. Tyckte den stod för förgänglighet. För åldrande, vissnande, förruttnelse. För döden. Jag höll inte med. Jag tyckte om hösten. Älskade alla de vackra varma färgerna. Älskade att tända ljus och få kura ihop mig. Jag fyller år på hösten. Kanske bidrog det till att göra den till en favoritårstid.

Nu förstår jag farmor bättre. Det har varit några dagar av tungt grått höstväder. Nästan som om solen inte orkar gå upp. Det skymmer fast det är tidig eftermiddag. När jag tittar ut genom fönstret slås jag av hur fult allt blir i det kalla knappa ljuset. Är som om allt det vackra göms undan. Eller är det mitt tungsinne som gråfärgar min blick?

Jag vill ha ljus. Vill se grönska. Vill se livet i naturen återvända. Kvittret hos de hemvändande fåglarna. Solens värmande strålar. Vill känna förväntan i luften. Livets förväntan. Jag kanske har gått från att vara en höstmänniska till att föredra våren. Känns som vuxenpoäng. Sådana man inte alltid vill ha för många av.