Igår fann jag en stillsam oas bland stadens lunchställen. Ett café med både bakverk och lunchalternativ. Inredningen var diskret gammeldags. Mjuka klädda stolar. Tyger i milda varma färger. Väggen i rummet längst in var prydd av tavlor i vackra ramar. Några av ramarna hade hamnat på sned. Ett intryck som ytterligare bidrog till den rofyllda atmosfären. Från en högtalare bakom disken hördes vacker operamusik på svag volym. Mot ena väggen lutade ett gammalt vackert golvur.
Det satt gäster vid nästan varje bord. Vid det ena fönsterbordet satt två äldre damer och samtalade över vars en kopp kaffe. Vid bordet bredvid en ung mamma som slängde i sig en lunchmacka, alltmedan sonen bjöd de äldre förtjusta damerna på charmerande leenden. På min högra sida satt två unga väninnor och lunchade. Till vänster en ensam man med den bärbara datorn framför sig. I mitten ytterligare ett bord med två unga väninnor. Den ena med en stor mage. Det såg ut som om hon skulle kunna föda när som helst.Vid bordet bakom, bekvämt tillbakalutad i en mjukt rundad fåtölj, satt en student med ögonen försjunkna i en bok. I rummet längst in, det med alla de vackra tavlorna, satt ett ungt par med sitt nyfödda barn. Så stillsamt. Rofyllt. En oas i vardagsjäktet. Lågmälda samtal. En gemenskap utan krav. Ett ställe att gå till för att få vara ensam bland många.
Jag läste i en bok att caféer, tillsammans med väntrum, bibliotek och hotellobbyer, kanske är några av storstadens sista fästningar mot jäkt och förrädisk effektivitet. Stillsamma oaser som erbjuder både social gemenskap och solitär njutning. Bastioner att högakta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar