Trots och tidningscitat

Vi var på brunch hos en kollega till min make idag. Värdfamiljens son, något yngre än vår, hade just trätt in i den omtalade sexårstrotsen. Föräldrarna stod maktlösa inför utbrott av ilska och hårda ord. Kände inte igen honom. I vår familj har sådana utbrott hört till vardagen en längre tid. Dikten nedan ger en god resumé av sexårstrots:

Bosse är sex. Ska man vara ärlig
är han just nu rysligt besvärlig
Föräldrarna undrar ”vad är det som har hänt”?
Han är så besynnerligt inkonsekvent.
Han som var så ordentlig förra året,
vek ihop sina kläder och kammade håret.
Nu är han ena dagen glad och yster,
andra dan bara tvär och dyster.
Ena dagen länsar han faten,
för att dagen därpå bara peta i maten.
Och plötsligt är alla kläder för korta,
han har blivit så lång, babyhullet är borta.
Men ibland, mellan honom och oss privat,
blir han åter en liten kelig krabat.
Han är sällskaplig, pratsjuk, leker med ord.
Frågar om allt mellan himmel och jord.
Att få ut sin överskottsenergi,
är en sexårings bästa lekterapi.
Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
en sorts lillpubertet kan man tänka...

Vår sons utbrott är inte lika många längre och frekvensen dem emellan blir allt längre. En utveckling i rätt riktning har även skett på min förmåga att hantera dem. Tidigare kapitulerade jag ofta och hörde mig själva skrika och trotsa på samma sexårsvis som han. Inte lika ofta det händer längre. Skönt nog. Inte minst för honom. Till viss hjälp har ett tidningscitat varit. I vanlig ordning uppsatt på kylskåpet.

”De där chokladbruna ögonen får mig att le av lycka, oavsett väder”.