Tror ni på tecken? Små hintar från en annan dimension. Hintar som vill påminna om något viktigt. Leda en rätt när man gått vilse för en stund. Jag fick ett sådant tecken igår.
Satte mig i soffan för att mysa en stund med min dotter. Hon har fastnat för Trolltider, ni vet den underbara serien som gick som julkalender för många år sedan. Satte mig nära intill henne. Kände hennes mjuka hår mot min kind. Hörde hennes andetag. Ljuvligt. Hennes blick var klistrad vid TV-rutan. Ett nytt avsnitt började. "Tjo för livet" var rubriken.
Tjo för livet. Tecknet. Hinten. Ibland är det lätt att glömma bort att tjoa. Glömma bort det underbara. Fördjupa sig i känslor som skymmer sikten. Hur var det nu med alltför mycket allvar? Just det. Lek och närvaro, tjo för livet, behövs för att balansera. Alla känslor är viktiga, ljusa som mörka. Till och med nödvändiga. Men att låta dem leva i symbios är också viktigt. Låta livets allvar kantas av lek. Av tjoande.
Jag lånar en ung poets fantastiska ord: ”Ibland får jag sådan lust att hjula. Synd bara att jag inte kan”. Kan man annat än tjoa för livet av dessa ord? Behöver jag nämna att de är uppsatta på kylskåpet bland övriga pärlor? Och att jag tillhör dem som aldrig lärt sig att hjula...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att åka pulka på vintern eller leka kurragömma på sommaren är lekar som jag aldrig blir för gammal för. Jag håller med om att livet tas på allt för stort allvar men det blir lätt så. Lätt att dras med i vardagens rutiner och nästan sluta tänka, bara göra. Jag brukar passa på att ta tiden som blir när jag pendlar att tänka, fundera ibland även spekulera. Tyvärr blir det lätt negativa tankar, för mycket allvar och jag kan inte heller hjula.
SvaraRadera