Längtan inåt

Ibland blinkar envist en skylt med texten ”I’m losing it” framför mig. Är när jag känner mig som en trasdocka som låter sig kastas hit och dit. När jag inte är med och håller i styrspakarna själv. När jag är ett mehä. En eker i ekorrhjulet. En ”pleaser”. Det är bland annat då jag behöver den medvetna närvaron.

Sista utbildningstillfället i mindfulness kände jag mig sorgsen. Som när man läser sista meningen i en bra bok. En bok man inte vill ska ta slut. Jag ställde frågan om det fanns något annat forum att träffas i. Stödet från gruppen kändes viktig. Eller egentligen, stödet från utbildningsledaren kändes viktig. Nödvändig. Stödet från Katarina. Hon var på något vis magisk för mig. Är magisk. Jag kände ett ”Katarina-behov” för att komma vidare i den medvetna närvaron. Hon svarade mig att behovet jag kände var riktat mot mig själv. Att det var mig själv jag längtade efter. Mig själv jag ville bottna djupare i. Att det är lätt att förledas att tro att någon annan spelar huvudrollen när det i själva verket är vi själva som är nyckelspelarna.

Jag tänker ibland på Katarinas ord. Om att jag har en längtan efter mig själv. En längtan inåt. Ett behov av att bottna djupare i det som är jag. Det stämmer. Och det är en skön känsla. Men också en prövning. Det blir naturligt att ifrågasätta i takt med att man dyker djupare i sitt inre. Vad vill jag egentligen? Vem är jag egentligen? Stora frågor med allt annat än enkla svar.