"In vemood"

Så kom den igen, den där subtila känslan av vemod. Av något bitterljuvt. Kanske av vånda inför ett vägval.

Jag går genom parken där jag så ofta vandrat tidigare. Den grusade allén har ett tak av gröna blad. Solens strålar har knappt kraft att ta sig igenom bladverket. Som att vandra genom en grönskande grotta. Lite hemlighetsfull. Trygg. Platsen väcker så många minnen. Minns alla dofter. Alla ljud. Minns känslan av lycka. Snart passerar jag statyn av den nakna kvinnan. Flora heter hon. Står där vacker och stolt. Allén mynnar i en öppen plats. Parkbänkar står uppställda längs kanterna. I mitten blommande rabatter. Doften från blommorna är nästan frän. Kanske blandas den med doften av urin. Många uteliggare vilar sin nattsömn på dessa bänkar. Det har jag sett förut. Och det ser jag nu. På en bänk en bit bort sitter ett ungt par. Svårt att säga deras ålder, högstadiet eller kanske gymnasiet. Hon röker, han ser förälskad ut.

Mitt i alla detta rullar det in, vemodet. Jag vill vända och gå tillbaka. Vandra sträckan igen. Vill drunkna i alla minnen. Insupa atmosfären. Insupa alla känslor. Bara låta allt få vara som det är. Men jag har en tid att passa. Någon väntar på mig. Det finns inte plats för vemod. Inte nu.