Ge leken utrymme

”Ta inte livet alltför allvarligt, du kommer ändå aldrig ur det levande”.

En aforism som etsat sig fast hos mig. Vid första anblicken kan den verka cynisk. Väl krass. Pessimistisk. Men med eftertanke kan tolkningen bli den motsatta. En uppmaning att vara nyfiken. Att våga göra fel. Att våga börja om. Att rycka på axlarna och gå vidare. Att inte slösa värdefull tid på att gräma sig över det som hänt. Eller på att grunna över framtiden. Istället försöka tillvarata den innevarande stunden.

Jag läste i en artikel att det som många människor mest av allt ångrar när de ser tillbaka på sina liv är att de tog tillvaron alltför allvarligt. Att de tappade bort livskraften, det vill säga leken och glädjen. Lek är inte bara barnens tidsfördriv. Lek är att göra sådant som ger oss glädje, bara för glädjens skull. Det kan vara att skratta, sjunga, dansa, simma, promenera, springa, lyssna till musik, spela ett spel eller vad som helst som gör oss lyckliga. Att leka är att leva livet fullt ut.

Vi glömmer lätt bort att leka när vi tar livet på för stort allvar. Barn vet hur man ska leka, de har det naturligt. De är nyfikna, öppna, spontana. De är i nuet. I skolan har barnen raster för att balansera skolarbetet med glädje. Det gäller för vuxna också, livets allvar måste kantas av lek och glädje. Det finns många sätt att återinföra leken i tillvaron. Istället för att städa en molnfri dag kan man slänga sig i solstolen med en rolig bok. En mulen höstdag kan förgyllas med glada färgstarka kläder. En vardagsmiddag kan göras festlig genom att duka med fina servetter. Sätt dig i pulkan när första snön gjort backen vit. Jag har ofta undrat var alla "gamlingar" håller hus under vintern. Jag ser aldrig dem i pulkabacken. Vad är det som säger att man slutar att tycka det är roligt med vinterlekar bara för att man blivit stor? För att barnen är stora och utflugna. Min man och jag har tummat på att aldrig sluta åka pulka.

Att fira något är ett bra sätt att leka. Spara inte glädjen till särskilda tillfällen, fira så fort det finns möjlighet. Många lever bara för de stora stunderna, men livet pågår ju också däremellan. Faktum är att livet främst består av vardagar och i mindre utsträckning av fest. Vi har sedan en tid firat onsdagar i vår familj. Då lagar vi lite extra god mat. Barnen dricker bubbelvatten, vi vuxna dricker vin. Innan maten äter vi lite chips. Sitter kvar vid bordet extra länge. Undviker att slå på TV:n. Spelar istället något spel. Pratar med varandra. Lyssnar på varandra. Vi firar familjekväll helt enkelt.

Lek och glädje handlar också om att ge tid till sig själv. Tid som bara är till för din egen skull. Tid då du kan var med och för dig själv, göra vad du vill, när du vill det och på just det sätt som du vill. Den goda ensamheten om ni minns.

Jag har fastnat för en strof ur en låt av danska gruppen Kashmir. Låten heter Aftermath och textraden lyder “Get a hold of yourself, don’t worry about the aftermath. There is no one after you or on your back”. Jag tycker om dessa ord. Ser dem lite som ett mantra. Jag tillhör definitivt dem som emellanåt behöver påminnas om att leka. Om att inte ta allt så allvarligt. Strunta i vad andra tycker. Strunta i följderna. Bara leva. Här och nu. I symbios med mig själv. Med den jag är menad att vara.