Gamla skattkistor

Ibland kommer tanken att allt det här är en skrift till mina barn. För dem att läsa när de blivit stora. När jag blivit gammal. Jag hade älskat att få ta del av mina föräldrars tankar. Att få läsa om deras drömmar. Funderingar. Om deras lycka. Om deras vemod. Det finns alltför lite tid för sådana samtal. Ibland frågar jag mig om jag verkligen känner dem. Jag menar utanför rollerna som mamma och pappa. Samma fråga ställer jag mig om många i vänkretsen. Vad vet väl jag om deras innersta drömmar? Om vad som gör dem lyckliga? Om vad som skrämmer? Om vad som tröstar?

Jag har tidigare efterlyst mer av samtal och jag gör det igen. Mer av lyssnande. Inte minst samtal med de äldre. Ta del av all visdom de besitter. Själv förlorade jag både min morfar, min farfar och min mormor när jag var alldeles för liten. Jag fick aldrig lära känna dem genom den vuxnas ögon, bara genom barnets. De var ”mormor”, ”morfar”, ”farfar”. Inte för att de är försumbart, men jag lärde aldrig känna dem som fristående individer. Bara genom de roller de spelade i släktledet.

”Vad tänker du kring ålderdomen”, skrev en 88-årig kvinna till Kristina Lugn i en radiosändning förra sommaren. Kvinnan, som själv läste upp sitt brev i radion, bodde på ett hem för äldre. Hon tyckte det var svårt att få tiden att gå. Många av de andra boende var nöjda med att läsa samma tidning om och om igen. Med att sitta stilla för sig själva. Tysta. Slutna. Den här kvinnan var inte nöjd med det. Hon ville prata. Utbyta tankar. Utbyta drömmar. Hon ville bli sedd. Men få av de hjälpande hade tid. Kvinnan, som tidigare hade brytt sig mycket om sitt utseende, om kläder och färger, såg sig nu falna likt ett löv om hösten. Hon, som alltid hade haft en stark tro, ställde sig nu allt oftare frågan om det verkligen fanns något att sätta sin tilltro till. Som ett ljus i mörkret, som en högtidsstund, kom de fantastiska sommarjobbarna. Unga pojkar och flickor som hade tid. Som rullade ut de gamla i rullstol i trädgården. Som såg de gamla som värdiga människor. Som lyssnade till dem. Brydde sig om. En av sommarjobbarna, en pojke, ville hjälpa kvinnan att göra sig fin, hon var ju drottningen på stället. När kvinnan läste denna mening ur sitt brev grät hon.

Kristina Lugns svar blev att hon är rädd för åldrandet. För hjälplösheten. Hon jämförde hjälplösheten hos en gammal människa med den hos ett litet barn. ”Skillnaden är att när man är gammal är det sällan någon som tycker att man är sötast i världen. Inte heller finns det någon mamma som kommer med en skål full med smultron när man fyller år.” Hon sa vidare att hon ångrar att hon inte gick genom livet med ett fotografi på sig själv som 3-åring i plånboken. Det fotografiet skulle minna om en liten flicka som jämt var så glad. Som var övertygad om att hon skulle bli drottning en dag. Fotografiet skulle påminna om drömmar. Om att allt är möjligt.

Barnen är så öppna. Nyfikna. De ser varandra. Får vänner så lätt. Okomplicerat. Förbehållslöst. När försvinner det? Ibland tycks mig de vuxnas liv mer gå ut på vad vi gör. Vi får etiketter efter prestation. Görandet och inte längre varandet är i fokus. Och när vi är gamla och inte längre kan prestera känner vi oss ointressanta. Blir ointressanta i mångas ögon. Ingen frågar mer. Ingen har tid. Förutom de unga sommarjobbarna. De som fortfarande har ett ben kvar i barndomen. Som inte helt trätt in i görandets värld. De ser. De är här och nu. De är nyfikna. Vill veta. Vill dela och utbyta.

Min kollega och jag pratade en gång om hur lite vi vet om de andra som sitter där ute i det öppna kontorslandskapet djupt försjunkna bakom vars en dator. Vad vet vi om varandras intressen? Varandras liv? Drömmar? Ingenting. Och inte verkar vi vara intresserade av att få veta mer om varandra heller. Pralininventering tror jag visst jag kallade det. Varför ser vi ofta bara till ytan? Till prestationen? Varför är det så viktigt? Varför glömmer vi det inuti? Det som verkligen betyder något när allt ställs på sin spets. Och detta något förändras inte med åldern. Drömmarna, glädjen, leken, skratten och gråten finns alltid där. Perspektiven blir bara annorlunda. Drömmarna och leken vävs samman med allt fler minnen. Vävs samman med livserfarenhet och visdom. De gamla besitter ovärderliga skattkistor att ösa ur. Varför ser vi inte det? Varför sätter vi inte mer värde vid samtalandet med dem och med varandra? Varför ska det behöva sitta en gammal drottning på ett hem och känna sig ensam trots att det finns fullt med medmänniskor runt omkring?