Slösare och svångremspolitik = ej sant

Jag lever med en smålänning. Själv är jag av naturen en slösare. Förälskar mig lätt i prylar av olika slag. Senast var det en tavla. En naivt målad kvinna. Enda utmärkande var kvinnans ögon. Intensivt gröna. I övrigt var tavlan målad i dova naturnära färger. Min smålänning tyckte att jag kunde vänta lite. Tavlan påminde ju faktiskt om ett par jag förälskat mig i och inhandlat tidigare.

Eftersom sparsamhet inte faller sig naturligt för mig, måste jag ta till några knep. Senaste tiden har det varit en smärre justering på Robban Brobergs ”jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig när jag ser en tjusig” grej. Nynnade denna inom mig i tavelaffären och lyckades ta mig därifrån utan ett stort paket under armen. Men nu sitter jag här, några veckor senare, och tänker tillbaka på den vackra tavlan. På kvinnan med de intensiva gröna ögonen. På kylskåpet bakom mig sitter en lapp med texten ”om man inte kan släppa tanken på en sak man sett, då ska man köpa den”.

Slutsatsen måste bli att svångremspolitik har föga effekt på en ”natural born” slösare. Det är sådant en smålänning får lära sig att leva med...

Barnet inom oss

En ynnest att vara mamma. Att vara älskad så villkorslöst. Det omvända är förstås lika starkt. Att vara någons barn. Att vara älskad så villkorslöst. Att veta att vad som än händer är jag, tillsammans med mina syskon, världsbäst i min mammas och min pappas ögon. Det är också en ynnest.

Min man förlorade sin mamma för drygt två år sedan. När jag frågar honom om han saknar henne mycket, svarar han mig att det han saknar mest är just att vara villkorslöst bäst i någons ögon. I våra barns är han givetvis det, men han saknar ibland att vara det i en vuxen människas ögon och hjärta. Den platsen kan aldrig jag ta. Min kärlek är inte villkorslös på det vis en mammas eller pappas kärlek är.

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken
Då förlorar man vartannat andetag
Då förlorar man en glänta
När mammor dör, då växer det sly överallt”
(Göran Tunström)

Ynnest

Har fastnat i ett fotografi på min flicka. Fotot är uppsatt på skärmväggen framför mig. Hon är kring 3 år på bilden. Lockigt rufsigt hår. Plirande busiga ögon. Tjocka kinder. Liten uppnäsa. Skrattar. Redo för upptåg. Jag kommer att tänka på Lisa Ekdahls ”Du är en saga alltför god för att vara sann. Det är en saga i sig att vi funnit varann. Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts. Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?” Jag skrattar jag med. Myser. Känner stolthet. Längtar tills jag kommer hem och får träffa henne. Henne och hennes bror.

Ofta när jag står inför något läskigt, typ när jag ska hålla föredrag eller när jag ska prestera i något sammanhang där jag ej känner mig bekväm, tänker jag ”skit samma om allt brakar ihop, i två små människors värld är jag alltid en hjältinna”. Det är en ynnest att vara mamma. Att vara älskad så villkorslöst. Wow!

Längtan inåt

Ibland blinkar envist en skylt med texten ”I’m losing it” framför mig. Är när jag känner mig som en trasdocka som låter sig kastas hit och dit. När jag inte är med och håller i styrspakarna själv. När jag är ett mehä. En eker i ekorrhjulet. En ”pleaser”. Det är bland annat då jag behöver den medvetna närvaron.

Sista utbildningstillfället i mindfulness kände jag mig sorgsen. Som när man läser sista meningen i en bra bok. En bok man inte vill ska ta slut. Jag ställde frågan om det fanns något annat forum att träffas i. Stödet från gruppen kändes viktig. Eller egentligen, stödet från utbildningsledaren kändes viktig. Nödvändig. Stödet från Katarina. Hon var på något vis magisk för mig. Är magisk. Jag kände ett ”Katarina-behov” för att komma vidare i den medvetna närvaron. Hon svarade mig att behovet jag kände var riktat mot mig själv. Att det var mig själv jag längtade efter. Mig själv jag ville bottna djupare i. Att det är lätt att förledas att tro att någon annan spelar huvudrollen när det i själva verket är vi själva som är nyckelspelarna.

Jag tänker ibland på Katarinas ord. Om att jag har en längtan efter mig själv. En längtan inåt. Ett behov av att bottna djupare i det som är jag. Det stämmer. Och det är en skön känsla. Men också en prövning. Det blir naturligt att ifrågasätta i takt med att man dyker djupare i sitt inre. Vad vill jag egentligen? Vem är jag egentligen? Stora frågor med allt annat än enkla svar.

Tjo för livet

Tror ni på tecken? Små hintar från en annan dimension. Hintar som vill påminna om något viktigt. Leda en rätt när man gått vilse för en stund. Jag fick ett sådant tecken igår.

Satte mig i soffan för att mysa en stund med min dotter. Hon har fastnat för Trolltider, ni vet den underbara serien som gick som julkalender för många år sedan. Satte mig nära intill henne. Kände hennes mjuka hår mot min kind. Hörde hennes andetag. Ljuvligt. Hennes blick var klistrad vid TV-rutan. Ett nytt avsnitt började. "Tjo för livet" var rubriken.

Tjo för livet. Tecknet. Hinten. Ibland är det lätt att glömma bort att tjoa. Glömma bort det underbara. Fördjupa sig i känslor som skymmer sikten. Hur var det nu med alltför mycket allvar? Just det. Lek och närvaro, tjo för livet, behövs för att balansera. Alla känslor är viktiga, ljusa som mörka. Till och med nödvändiga. Men att låta dem leva i symbios är också viktigt. Låta livets allvar kantas av lek. Av tjoande.

Jag lånar en ung poets fantastiska ord: ”Ibland får jag sådan lust att hjula. Synd bara att jag inte kan”. Kan man annat än tjoa för livet av dessa ord? Behöver jag nämna att de är uppsatta på kylskåpet bland övriga pärlor? Och att jag tillhör dem som aldrig lärt sig att hjula...

"In vemood"

Så kom den igen, den där subtila känslan av vemod. Av något bitterljuvt. Kanske av vånda inför ett vägval.

Jag går genom parken där jag så ofta vandrat tidigare. Den grusade allén har ett tak av gröna blad. Solens strålar har knappt kraft att ta sig igenom bladverket. Som att vandra genom en grönskande grotta. Lite hemlighetsfull. Trygg. Platsen väcker så många minnen. Minns alla dofter. Alla ljud. Minns känslan av lycka. Snart passerar jag statyn av den nakna kvinnan. Flora heter hon. Står där vacker och stolt. Allén mynnar i en öppen plats. Parkbänkar står uppställda längs kanterna. I mitten blommande rabatter. Doften från blommorna är nästan frän. Kanske blandas den med doften av urin. Många uteliggare vilar sin nattsömn på dessa bänkar. Det har jag sett förut. Och det ser jag nu. På en bänk en bit bort sitter ett ungt par. Svårt att säga deras ålder, högstadiet eller kanske gymnasiet. Hon röker, han ser förälskad ut.

Mitt i alla detta rullar det in, vemodet. Jag vill vända och gå tillbaka. Vandra sträckan igen. Vill drunkna i alla minnen. Insupa atmosfären. Insupa alla känslor. Bara låta allt få vara som det är. Men jag har en tid att passa. Någon väntar på mig. Det finns inte plats för vemod. Inte nu.

Motvikt på åldersvågen

"Fördelen med att bli gammal är ju att man har alla åldrar inom sig. Man vet hur det är att vara nykär, tonåring eller småbarnsförälder" (Carin Mannheimer, 75 år den 17:e augusti).

Och sedan kan man ju alltid, när som helst, gå i barndom. Vet inte om det finns någon allmängiltig definition på detta uttryck, men jag tolkar in återinförandet av glädjen, leken, drömmarna, nyfikenheten och upptäckarlusten. Allt det där som hjälper oss att finnas i nuet. Att tillvarata det underbara som finns inom räckhåll.

Så "alla åldrar inom sig" och "gå i barndom" - en motvikt på åldersvågen där inte längre hjälplöshet och bortglömdhet står i fokus. Där vi istället låter skattkistans rikedomar glimma.

Gamla skattkistor

Ibland kommer tanken att allt det här är en skrift till mina barn. För dem att läsa när de blivit stora. När jag blivit gammal. Jag hade älskat att få ta del av mina föräldrars tankar. Att få läsa om deras drömmar. Funderingar. Om deras lycka. Om deras vemod. Det finns alltför lite tid för sådana samtal. Ibland frågar jag mig om jag verkligen känner dem. Jag menar utanför rollerna som mamma och pappa. Samma fråga ställer jag mig om många i vänkretsen. Vad vet väl jag om deras innersta drömmar? Om vad som gör dem lyckliga? Om vad som skrämmer? Om vad som tröstar?

Jag har tidigare efterlyst mer av samtal och jag gör det igen. Mer av lyssnande. Inte minst samtal med de äldre. Ta del av all visdom de besitter. Själv förlorade jag både min morfar, min farfar och min mormor när jag var alldeles för liten. Jag fick aldrig lära känna dem genom den vuxnas ögon, bara genom barnets. De var ”mormor”, ”morfar”, ”farfar”. Inte för att de är försumbart, men jag lärde aldrig känna dem som fristående individer. Bara genom de roller de spelade i släktledet.

”Vad tänker du kring ålderdomen”, skrev en 88-årig kvinna till Kristina Lugn i en radiosändning förra sommaren. Kvinnan, som själv läste upp sitt brev i radion, bodde på ett hem för äldre. Hon tyckte det var svårt att få tiden att gå. Många av de andra boende var nöjda med att läsa samma tidning om och om igen. Med att sitta stilla för sig själva. Tysta. Slutna. Den här kvinnan var inte nöjd med det. Hon ville prata. Utbyta tankar. Utbyta drömmar. Hon ville bli sedd. Men få av de hjälpande hade tid. Kvinnan, som tidigare hade brytt sig mycket om sitt utseende, om kläder och färger, såg sig nu falna likt ett löv om hösten. Hon, som alltid hade haft en stark tro, ställde sig nu allt oftare frågan om det verkligen fanns något att sätta sin tilltro till. Som ett ljus i mörkret, som en högtidsstund, kom de fantastiska sommarjobbarna. Unga pojkar och flickor som hade tid. Som rullade ut de gamla i rullstol i trädgården. Som såg de gamla som värdiga människor. Som lyssnade till dem. Brydde sig om. En av sommarjobbarna, en pojke, ville hjälpa kvinnan att göra sig fin, hon var ju drottningen på stället. När kvinnan läste denna mening ur sitt brev grät hon.

Kristina Lugns svar blev att hon är rädd för åldrandet. För hjälplösheten. Hon jämförde hjälplösheten hos en gammal människa med den hos ett litet barn. ”Skillnaden är att när man är gammal är det sällan någon som tycker att man är sötast i världen. Inte heller finns det någon mamma som kommer med en skål full med smultron när man fyller år.” Hon sa vidare att hon ångrar att hon inte gick genom livet med ett fotografi på sig själv som 3-åring i plånboken. Det fotografiet skulle minna om en liten flicka som jämt var så glad. Som var övertygad om att hon skulle bli drottning en dag. Fotografiet skulle påminna om drömmar. Om att allt är möjligt.

Barnen är så öppna. Nyfikna. De ser varandra. Får vänner så lätt. Okomplicerat. Förbehållslöst. När försvinner det? Ibland tycks mig de vuxnas liv mer gå ut på vad vi gör. Vi får etiketter efter prestation. Görandet och inte längre varandet är i fokus. Och när vi är gamla och inte längre kan prestera känner vi oss ointressanta. Blir ointressanta i mångas ögon. Ingen frågar mer. Ingen har tid. Förutom de unga sommarjobbarna. De som fortfarande har ett ben kvar i barndomen. Som inte helt trätt in i görandets värld. De ser. De är här och nu. De är nyfikna. Vill veta. Vill dela och utbyta.

Min kollega och jag pratade en gång om hur lite vi vet om de andra som sitter där ute i det öppna kontorslandskapet djupt försjunkna bakom vars en dator. Vad vet vi om varandras intressen? Varandras liv? Drömmar? Ingenting. Och inte verkar vi vara intresserade av att få veta mer om varandra heller. Pralininventering tror jag visst jag kallade det. Varför ser vi ofta bara till ytan? Till prestationen? Varför är det så viktigt? Varför glömmer vi det inuti? Det som verkligen betyder något när allt ställs på sin spets. Och detta något förändras inte med åldern. Drömmarna, glädjen, leken, skratten och gråten finns alltid där. Perspektiven blir bara annorlunda. Drömmarna och leken vävs samman med allt fler minnen. Vävs samman med livserfarenhet och visdom. De gamla besitter ovärderliga skattkistor att ösa ur. Varför ser vi inte det? Varför sätter vi inte mer värde vid samtalandet med dem och med varandra? Varför ska det behöva sitta en gammal drottning på ett hem och känna sig ensam trots att det finns fullt med medmänniskor runt omkring?

Ge leken utrymme

”Ta inte livet alltför allvarligt, du kommer ändå aldrig ur det levande”.

En aforism som etsat sig fast hos mig. Vid första anblicken kan den verka cynisk. Väl krass. Pessimistisk. Men med eftertanke kan tolkningen bli den motsatta. En uppmaning att vara nyfiken. Att våga göra fel. Att våga börja om. Att rycka på axlarna och gå vidare. Att inte slösa värdefull tid på att gräma sig över det som hänt. Eller på att grunna över framtiden. Istället försöka tillvarata den innevarande stunden.

Jag läste i en artikel att det som många människor mest av allt ångrar när de ser tillbaka på sina liv är att de tog tillvaron alltför allvarligt. Att de tappade bort livskraften, det vill säga leken och glädjen. Lek är inte bara barnens tidsfördriv. Lek är att göra sådant som ger oss glädje, bara för glädjens skull. Det kan vara att skratta, sjunga, dansa, simma, promenera, springa, lyssna till musik, spela ett spel eller vad som helst som gör oss lyckliga. Att leka är att leva livet fullt ut.

Vi glömmer lätt bort att leka när vi tar livet på för stort allvar. Barn vet hur man ska leka, de har det naturligt. De är nyfikna, öppna, spontana. De är i nuet. I skolan har barnen raster för att balansera skolarbetet med glädje. Det gäller för vuxna också, livets allvar måste kantas av lek och glädje. Det finns många sätt att återinföra leken i tillvaron. Istället för att städa en molnfri dag kan man slänga sig i solstolen med en rolig bok. En mulen höstdag kan förgyllas med glada färgstarka kläder. En vardagsmiddag kan göras festlig genom att duka med fina servetter. Sätt dig i pulkan när första snön gjort backen vit. Jag har ofta undrat var alla "gamlingar" håller hus under vintern. Jag ser aldrig dem i pulkabacken. Vad är det som säger att man slutar att tycka det är roligt med vinterlekar bara för att man blivit stor? För att barnen är stora och utflugna. Min man och jag har tummat på att aldrig sluta åka pulka.

Att fira något är ett bra sätt att leka. Spara inte glädjen till särskilda tillfällen, fira så fort det finns möjlighet. Många lever bara för de stora stunderna, men livet pågår ju också däremellan. Faktum är att livet främst består av vardagar och i mindre utsträckning av fest. Vi har sedan en tid firat onsdagar i vår familj. Då lagar vi lite extra god mat. Barnen dricker bubbelvatten, vi vuxna dricker vin. Innan maten äter vi lite chips. Sitter kvar vid bordet extra länge. Undviker att slå på TV:n. Spelar istället något spel. Pratar med varandra. Lyssnar på varandra. Vi firar familjekväll helt enkelt.

Lek och glädje handlar också om att ge tid till sig själv. Tid som bara är till för din egen skull. Tid då du kan var med och för dig själv, göra vad du vill, när du vill det och på just det sätt som du vill. Den goda ensamheten om ni minns.

Jag har fastnat för en strof ur en låt av danska gruppen Kashmir. Låten heter Aftermath och textraden lyder “Get a hold of yourself, don’t worry about the aftermath. There is no one after you or on your back”. Jag tycker om dessa ord. Ser dem lite som ett mantra. Jag tillhör definitivt dem som emellanåt behöver påminnas om att leka. Om att inte ta allt så allvarligt. Strunta i vad andra tycker. Strunta i följderna. Bara leva. Här och nu. I symbios med mig själv. Med den jag är menad att vara.

Inte kraschlanda

Så var vardagen åter igång efter några veckors latmansliv. Även om det absolut hade varit härligt att ha några veckors ledighet till, så känns det nog alltid, var det skönt att konstatera att våndan i söndagskväll uteblev.

Dels har vi haft sköna veckor som fått komma och gå i sin egen takt. Vi har fyllt dem efterhand. Passar oss bäst. Jag tycker inte om en förbokad agenda. Blir stressad av att se kalendern full med markeringar veckor framåt. Även om det är roliga saker som ska hända, blir summan av dem som ett ok över axlarna. Jag får svårt att vara i nuet utan följer istället med bokningarna framåt i tiden. Glömmer bort att tillvarata stunden utan är hela tiden steget före. En och annan markering funkar, men att i övrigt låta infallen råda är bästa semestermelodin för mig. För oss. Sådant smittar inom familjen.

Sedan har vi ett visdomsord vi slår vakt om efter varje ledighetstillfälle; att inte kraschlanda in i vardagen. Inte låta allt falla platt bara för att vardagen åter är här. Istället låta morgonbaden, kvällarna på altanen, vidöppna dörrar ut mot trädgården, ett glas vin till det grillade köttet, svalkande glassar, kurragömmalek och barfotagång – låta allt detta finnas kvar trots att vardagslunken tagit vid. Då blir landningen mjukare. Övergången mellan fest och vardag bryggas, suddas nästan ut.

Så om du våndas över att semestern är slut och vardagen står för dörren – tänk på att inte kraschlanda!

Trots och tidningscitat

Vi var på brunch hos en kollega till min make idag. Värdfamiljens son, något yngre än vår, hade just trätt in i den omtalade sexårstrotsen. Föräldrarna stod maktlösa inför utbrott av ilska och hårda ord. Kände inte igen honom. I vår familj har sådana utbrott hört till vardagen en längre tid. Dikten nedan ger en god resumé av sexårstrots:

Bosse är sex. Ska man vara ärlig
är han just nu rysligt besvärlig
Föräldrarna undrar ”vad är det som har hänt”?
Han är så besynnerligt inkonsekvent.
Han som var så ordentlig förra året,
vek ihop sina kläder och kammade håret.
Nu är han ena dagen glad och yster,
andra dan bara tvär och dyster.
Ena dagen länsar han faten,
för att dagen därpå bara peta i maten.
Och plötsligt är alla kläder för korta,
han har blivit så lång, babyhullet är borta.
Men ibland, mellan honom och oss privat,
blir han åter en liten kelig krabat.
Han är sällskaplig, pratsjuk, leker med ord.
Frågar om allt mellan himmel och jord.
Att få ut sin överskottsenergi,
är en sexårings bästa lekterapi.
Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
en sorts lillpubertet kan man tänka...

Vår sons utbrott är inte lika många längre och frekvensen dem emellan blir allt längre. En utveckling i rätt riktning har även skett på min förmåga att hantera dem. Tidigare kapitulerade jag ofta och hörde mig själva skrika och trotsa på samma sexårsvis som han. Inte lika ofta det händer längre. Skönt nog. Inte minst för honom. Till viss hjälp har ett tidningscitat varit. I vanlig ordning uppsatt på kylskåpet.

”De där chokladbruna ögonen får mig att le av lycka, oavsett väder”.