Spegelbild

Under våren och försommaren följde jag den amerikanska serien ”In treatment”. Med stort intresse deltog jag i terapisessionerna mellan Paul och hans patienter. Den sparsmakade dekoren och de få attributen tilltalade mig. I fokus stod samtalet.

I ett av avsnitten talades det om att spegla sina tankar och känslor. Det var i en parterapi och de berörda satt tätt ihop med ansiktena vända mot varandra. En talade och den andra upprepade vad som sagts. Speglingen tjänade till att få igång en dialog. Ett samtal. Att slipa bort kanterna och komma till kärnan. Det viktiga. Nå fram till varandra.

Kanske existerar inte speglingsmetoden utanför dramavärlden? Hur som helst slog mig tanken att det kanske är just spegelterapi jag ägnar mig åt genom att skriva. När huvudet är fullt av tankar och funderingar är det svårt att urskönja vad som egentligen pågår. Vad är viktigt? Varför? Orden hjälper mig att spegla mitt innersta varpå jag lättare förstår mig själv. De hjälper mig att komma ihåg vad jag tänker. Ibland kanske den omedelbara tanken bara är en förevändning för en annan, djupare, fundering. Den ”verkliga” issuen kanske gömmer sig bakom något mer trivialt. Sådana mönster är enklare att se i en spegelbild. Svårare att se om jag låter allt stanna inom mig.