Vi är redan framme

Har ni tänkt på hur ofta slumpen spelar en roll i våra liv? Långt ifrån alla val är noga övervägda (även om min man, och kanske många med honom, hänför de flesta beslut till rationalism). Ofta bara blir det si eller så. Det ena ger det andra. Och slumpen blir ett faktum. Det kanske inte är fel att det är så? Om alla val noga skulle övervägas kanske vi inte hade vågat lika mycket? En del av nyfikenheten och öppenheten kanske hade gått om intet?

Vissa tror på ödet istället för slumpen. Att det finns en mening bakom det som sker. Att det på något vis är förutbestämt. Jag tror mer på det slumpmässiga. På att det bara blir som det blir.

Det var slumpen som gjorde att jag gick den utbildning jag gjorde. Inget rationellt beslut, helt och hållet slumpmässigt. Intuitionen gavs inget utrymme. När jag tittar i backspegeln konstaterar jag att slumpen allena fick råda. Jag är arg på mig själv för det. Arg att jag inte lät vare sig hjärnan eller hjärtat säga sitt. Arg att ingen annan försökte få mig på bättre tankar. Å andra sidan är det föga värt att slå på sig själv. Eller på andra. Vad hjälper det? En av hörnstenarna i mindfulness är acceptans. Det är så här det är oavsett vad jag tycker om det. Endast med denna insikt kan jag göra något åt situationen. Kanske låta slumpen råda igen? Dock denna gång ackompanjerad av en stor dos intuition. Och kanske av en dos rationalism.

Oavsett på vilken basis man gjort sina livsval är det viktigt att ha i åtanke att inget av dem är hugget i sten. Det går att ändra kurs, att backa och välja en annan väg. Det går att trotsa det som slumpade sig en gång. Eller det som var rationellt när det begav sig. Men det känns motigt att backa. Att gå tillbaka till ruta ett. Varför? Är det rädslan att komma på efterkälke? Att tappa fart? Att tappa position? Thich Nhat Hanh, zenmästare och pionjär inom mindfulness, skriver att ”vi ska ingenstans, vi är redan framme”. Med detta som bakgrund kanske det inte är så farligt att börja om trots allt?