Dualism

Det finns en ständig dualism inom mig. Jag är generös å ena sidan, possessiv å andra. I vissa sammanhang har jag svårt att dela med mig. Jag är en mjuk person med stor empati, men emellanåt blixtrar en hård och kall sida till. ”En skorpion med två gaddar” brukade min forne chef säga. Jag är social och utåtriktad men högaktar ensamheten. Jag längtar ofta till den goda ensamheten. Jag är slarvig men njuter av att ha det fint och rent runt mig. Tester har påvisat att min analytiska sida dominerar, men jag identifierar mig mycket mer med min högra hjärnhalva. Med det estetiska, poetiska, abstrakta, eteriska. Jag är öppen och välkomnande till min natur, men har stor integritet. Få släpps in i min privata sfär.

Oberäknelig sa någon. Dualismen är ju på sitt sätt oberäknelig. Man vet aldrig vilken pol som dominerar. Fungerar alla människor så här? Är det alltid en balansgång inom oss mellan två motsatta poler? När det blir ojämvikt, är det då vi känner oss halva? Vilsna? Intressant fenomen, dualismen. Läskigt dock att tänka att den kanske resulterar i en ständig kamp inom oss för att hitta balans. När finns tid för vapenvila? För lugn och ro? Är det när man bara accepterar det som finns och slutar strida?

Jag läste nyligen i boken "Leva i livet" att det bor en Hitler och en Gandhi inom oss alla. Att de flesta av oss inte tycker om att tänka att vi innehåller en Hitler, men att det är nödvändigt att acceptera vår negativa kapacitet. Först då kan vi bearbeta den, frigöra den. Är det dualismen som åsyftas tro?